Matvrakets vrakgods och strandfynd

Nötkräm

2011-12-21T21:20:00.001+01:00

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEFkan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Vedkapen - en klenod.

2011-12-21T00:17:00.000+01:00

Runt huset står minnena tätt. Märken efter familjens verksamhet under tio år. En del nya växter, en kastanj, några humleplantor som brunsvarta slingrar omkring sina störar så här i barfrostens december, en rosenbuske och ett fläderträd som vi fick när vi flyttade hit. Flädern har frodats något rent otroligt till skillnad från systerplantan som vännerna planterade i sin trädgård.

Största "minnet" är förstås Carporten som vi lät uppföra för några år sedan. Flera sammankomster och släktgrillningar har ägt rum i den. Skönt att slippa snö och frost på bilarna och om sommaren alltid skuggparkering. Intill nya huset står ett garage som rymmer en bil bara. Strängt taget kanske vi bara behöver en bil när vi flyttat till tätorten?

Näst största minnet är badtunnan på sitt golv av lärkträ. En verklig glädjekälla! Många djupsinniga samtal har förts i den under stilla stjärnklara nätter. 60 meter trädgårdsslang och den lilla pumpen får flytta med, tunnan får stå kvar, den skulle antagligen haverera om vi försökte rubba den efter de sex år den stått orörlig. Flaggstången får vi också lämna, fastgjuten som den är i ett meterdjupt hål

Några stora träd har blåst ner under vår tid här, stormarna Gudrun och Per har skördat ek och lönn. En stor björk fällde vi - stubben fortfarande i vägen för gräsklipparen.

När jag strosar runt på tomten här känns det vemodigt att snart lämna allt. Ser på huset som vi målat och som skyddat oss så väl mot vädrets härjningar. Ett rejält gammalt hus, rött med vita knutar. En inte alldeles klädsam balkong som jag nu slipper överväga att göra om till brutet verandatak.

Flera minnen flyttar vi med oss eller till föräldragården. Som trädgårdstraktorn, den kommer att tjänstgöra hos Far i sommar. Jag ville först ha den med till nya huset men min kloka och tålmodiga Hustru fick mig på andra tankar, vi har knappt någon gräsmatta alls...

Vedklyven står hos svärfar som kommer att ha stor nytta av den. Vedkapen däremot är i tryggt förvar på logen bredvid traktorn. En klenod som funnits i familjen sedan 1950-talet. Ett hemmabygge som bland annat innehåller en bit av en bakaxel till en Jaguar. Omöjlig att göra sig av med hur som helst.
Använd av min morbror i Tenhult ända fram tills bergvärme installerades. Då ställdes den in i en bod för att vila där. Klyven "Hydralyxan" köpte jag av morbror eftersom vår köksspis och kakelugn slukade ved och han inte behövde den mer. När vi var nyinflyttade här låg vi back med ved och det var viktigt att dra ner elkostnaden. Kapen villa han inte sälja. För mycket minnen förknippade med den. Men, morbror var här och såg en stor hög med tremeters ved i perfekt grovlek för kapen så han skänkte den till oss! Känner stort släktskap med min morbror och hyser nu kapen som ett minne mest eftersom den ska finnas kvar helt enkelt.

På samma tur som kapen följde ett stort brunnslock av betong med ett runt rörförsett hål i mitten. Det finns en grävd brunn här och när vi kom hit låg den lätt skyld men öppen som en varggrop. Perfekt med ett rejält lock! Genom detta lock har vi sedermera pumpat i stort sett allt vatten till badtunnan utan att behöva vara oroliga för att drumla i brunnen.

En dryg månad kvar tills allt ska vara flyttat. Somligt, som inte är släktklenoder, kommer vi att skänka bort eller rent av slänga. Efter moget övervägande...

Den binära dagen 11 11 11

2011-11-11T20:36:00.001+01:00

Hörde på radio att en flicka som fötts idag skulle heta Elva! Många har gift sig i dag! Inte så konstigt!

Hustrun brukar säga att man ska ta vara på alla tillfällen att fira. Det innebär att alla befintliga firardagar som midsommarafton och nyårsafton som i sig själva är festliga inte bör användas för bröllop eller andra kalas som kan styras. Vi gifte oss en onsdag mitt i vintern. Den tionde mars nittonhundranittionio närmare bestämt. Ingen "siffermagi" där inte! Vi valde datum eftersom det var exakt sjuttio år sedan brudslöjan användes första gången, den tennbroderade brudslöja som min Mormor, min Mor och alla andra brudar i släkten använt.

En dag jag aldrig glömmer, en härlig fest! Å en bra fru fick jag minsann! Det händer emellertid att jag glömmer att uppmärksamma bröllopsdagen. I år hade jag en vanvettig tur eftersom jag slunkit in i blomsteraffären på hemväg och köpt blommor till frun. När jag överlämnade dessa sa frun lite skamset att hon inte köpt något till mig. Jag kom plötsligt ihåg att det var bröllopsdag och höll god min...

Kontraster

2011-11-07T22:24:00.000+01:00

Jag minns det som igår, hur jag köpte Jean Michel Jarre - Concerts in China, en dubbel-LP med rött omslag och samtidigt John Fogerty - Centerfield i skivaffären på Rosen i Huskvarna. Dryga mil hem i min gula Opel Rekord 1700 med fyra högtalars Sparkomaticstereo. Kasettbandspelare förstås, knastrig radio som sällan var till någon glädje. Antagligen pratade jag med min moder innan jag stängde dörren till mitt rum och lyfte huven av grammofonen.

Började med Jarre, sofistikerad elektronisk klang. "Arpegiator" dånade ur Jamohögtalarna. Alldeles säkert drack jag kaffe och tuggade snus för se det gjorde jag på den här tiden. Så bytte jag till Fogerty och insåg att jag tyckte lika bra om "I Saw It On T.V" trots att den skilde sig så våldsamt från Jarre´s musik. Så fascinerande var detta att jag håller det för ett betydelsefullt musikminne! Med hjälp av Spotify återupplever jag det igen.

Min allra första CD-skiva var Dvorak - Symfonin till nya världen. Skaffade en Denon CD-spelare när priserna hamnat på rätt sida 2000-kronorsstrecket och köpte CD-skivan i samma butik - Hi-Fi Klubben! Sen for jag till Schönborgs och köpte fler, Alison Moyet "Alf" med flera., och Dire Straits "Brothers in Arms". Den senare kom far att skruva ur säkringen en natt. Jag trodde strömmen gick - men allt lyste som vanligt utom i den del av huset där mitt rum låg... Förstod piken och använde lurar sedan jag skruvat i säkringen igen.

Erinrar mig de små tomtesteg som krävdes för att inte nålen skulle hoppa, skönt att slippa!

Tid

2011-10-30T10:43:00.001+01:00

Tiden är inte så lätt att förstå sig på. Ibland är den saktfärdig och prudentlig och ibland skyndar den med klapprande klackar och fladdrande rockskört. Här i huset är alla klockor som inte ändrar sig själva inställda på sommartid. En timme som kommer och går.

Vissa timmar lämnar inga minnen, alla de timmar jag sover försvinner oftast, timmar när vardagen är som mest vardaglig likaså. Dessa timmar är som en diffus bakgrundsbild i minnet. De finns där och de senaste kan jag locka fram för granskning i klara färger, de äldre är blekare och ljusare som en diabild från tidigt sextiotal.

Bäst som jag går här och ställer om klockorna minns jag ögonblick och längre episoder. Brytpunkter i livet, resor, födelse och död, världshändelser och oväder i en salig blandning. Ljuvt och lett om vartannat.

Leker med tanken att det vore möjligt att markera vissa stycken och trycka på "Delete".

Jorden vi ärvde

2011-08-23T00:46:00.001+02:00

Gick en tur i skogen häromdagen. Far vill ha rapporter om hur granplantorna växer. Jag ville se om det fortfarande växer kantareller på ställena där jag sökte som barn. Förresten var det bara några år sedan min Mor och jag gick en svampsväng, Maria följde med, det finns några diabilder från händelsen.

För två år sedan betades delar av skogen, stora Ardennerhästar höll efter gräs och annan ätlig växtlighet. Stigar trampade de upp som det var lätt att gå på. Nu är det högt gräs överallt. Vår lokale "hästman" har med ålderns rätt sålt av och har inga kvar. Endast de vilda djuren betar i markerna.

Där det förr var små åkertegar växer granar. En sorglig utveckling. Muren av sten som Far och Farfar samlat ur åkerjorden gömmer minnen av många timmars slit. Idag växer granarna över både mur och mark.

Med mig på vandringen var varken bössa eller kamera, bara mobilen. Planerade ingen "fotoutfärd". Bäst är den kamera som finns till hands sägs det. En ren bonus att det går att fotografera med en så tunn skapelse. Trevligt att ladda upp bilder på Facebook också.

För den fotointresserade är det naturligtvis allra bäst om den "riktiga" kameran finns med. Tror att gode vännen Håkan gör alldeles rätt som tar med sin utrustning på stundande långresa. Jag blev nästan hysterisk när jag i Ystad på väg till Bornholm upptäckte att jag glömt blixten hemma! Att fotografera förhöjer HELA resan! Tiden efteråt också!

Regn och andra tankar

2011-08-20T00:30:00.000+02:00

Små glasklara pärlor av regnvatten ligger överallt i gräset, förvandlas till matt fukt av skorna. Rytmiskt slår dropparna mot marken under träden, det susar i lövmassorna. Jag hör en klagande sång i suset. Tänker att regnet inte når mig inne i spisvärmen, går in, eldar i köksspisen mot den råa immiga luften som omsluter huset. Njuter av bostadens fantastiska komfort, kliar katten som gör detsamma på bordet intill mig.

Bäst ändå att inte vara för säker, naturens krafter är oberäkneliga och starka. Minns ljudet av fallande träd när stormen Gudrun härjade, då kände jag mig mycket liten. Mellan min sköra kropp och ovädret - någon decimeter vägg och ett duntäcke.

Mina tankar går ibland till urtiden, när Urvraken (Homo Erectus Gluttoniensis) vid sina lägereldar (där de tillagade allsköns urmat i väldiga mängder) hörde stormvindar rasa - vad tänkte de? Hur var de klädda! Kunde grottor eller primitiva byggnader skydda dem? Upplevde de någonsin trygghet och komfort liknande den som jag åtnjuter i mitt varma hus?

Ett besök härförleden i Ekehagens forntidsby där man rekonstruerat Homo Sapiens byggnationer från jägarstenåldern och framåt ger intrycket att även synnerligen tidiga hyddkonstruktioner skyddar mot nederbörd förutsatt att denna är huvudsakligen vertikalt fallande. Senare när termen "hus" känns adekvat och man kan förmoda att rejäla bål kunde brännas för ljus och värme var det antagligen någorlunda trevligt inne.

Det är ändå min fasta övertygelse att jag lever i "rätt" tid, en tid när det allra mesta kan utföras med fingertoppskraft, livsmedel alltid är färska, vatten alltid rent och lagom varmt för in eller utvärtes bruk, risken att bli uppäten av vilda djur eller ihjälslagen av fiender försumbar, förströelse och fortbildning forsar förbi min något åldersynta blick i en aldrig sinande ström.

Glömmer inte att jag dessutom lever på "rätt" plats, umbäranden och lidande förekommer den dag som idag är, barn svälter ihjäl i sina utmärglade mödrars armar. Denna information flimrar snabbt förbi som all annan men kvar blir en känsla av att jag borde göra något.

Skänker en slant - fingertoppskraft. Det minsta man kan göra...

Det regnar inte längre och elden har slocknat i spisen. Livet går vidare...

Träna för Beachen?

2011-07-13T00:54:00.000+02:00

Nej men ZUMBA på stranden! Genialiskt grepp att använda allsångsscenen! Ni som känner mig vet att det är något mycket märkvärdigt att jag faktiskt deltar i en form av motionspass - visserligen är motionen förklädd till nöje. Svetten och flåset är äkta likaväl som den enorma glädjen i att kroppen lyder (någorlunda) instruktionerna från scenen! Idag roade jag en närzumbande genom att gå vänster istället för höger men ingen skada skedd och leendet jag fick var varmt och glatt.

För en gammal stel och blyg ickemotionär som jag är ledarnas inställning viktig. Om jag anat minsta gnutta hånfullhet eller nedlåtenhet så hade jag tagit min mats ur skolan, istället är glädjen på topp och jag och alla andra trivs. Så om ni ser detta Annika och Mie - sträck på er!

Min hustru, som sällan kliver fel i gruset framför scenen, eller annars förresten, gör ju att jag trivs lite extra. Med hela livet faktiskt - inte bara zumbandet!

Böcker

2011-06-19T23:17:00.000+02:00

Det är bara att inse, huset växer inte! Barnen växer istället och de skaffar fler ägodelar! Hustrun och jag skaffar också fler saker, kanske främst jag. Böcker har vi alltid köpt och kommer alltid att köpa. Alltså är bokhyllorna smockfulla! Vi vill inte bygga ut eller lagra i magasin alltså gallrar vi ut sådana böcker som vi sannolikt inte kommer att sakna eller vilja läsa igen. Ett antal volymer ligger prydligt i hallen på väg ut ut vårt hus, ut ur vårt liv! Ingen hamnar där lättvindigt, varje bok skapar åtminstone hos mig en smula beslutsångest. Böcker som jag en gång tyck om men inte längre känner att jag vill hysa, en del som givits till mig i present, andra som jag köpt själv eller som kommit från bokklubbar jag varit medlem i.

Minns tidigare gallringar, mycket från Boklubben Bra Böcker som kommit i stora bruna paket från Höganäs. Frågade på ett antikvariat en gång och ägaren vägrade ta emot en enda av dessa. Ser dem i hyllorna hos Myrorna och liknande i flera exemplar. Utom några få som jag också behållit.

Annars förbleknar minnet av böcker som jag lämnat vidare snabbt. Gläds åt de som fortfarande är i min ägo, en del av dem kommer jag aldrig att vilja gallra ut. Som Ringen-trilogin, Röde Orm, Hornblower, historierna om Sherlock Holmes och många fler.

En ovärderlig tillgång är Stadsbiblioteket! Vilken service! Biblioteket i Gränna är litet och trevligt. Personalen känner mig och hela min familj mycket väl. De kunde enkelt välja en "kasse" som jag tog med till Mors sjukbädd, den sista de valde ut hann hon tyvärr inte läsa innan hon dog men hon hann se vad som fanns i den och säga att hon tyckte om böckerna. En liten tid efter att hon dött orkade jag lämna tillbaks dem och avsluta mammas lånekort. Mor var en flitig kund på biblioteket och personalens deltagande i sorgen kändes absolut och innerligt äkta.

Det är först alldeles nyligen som jag kunnat koncentrera mig tillräckligt för att kunna läsa en skönlitterär bok efter höstens sorgliga händelser. Läser okomplicerade förströelseböcker. Snart kanske jag klarar av något lite tyngre! Lättare att hitta i hyllorna nu!

Opalsøen

2011-06-12T05:12:00.000+02:00

Strax invid Hammershus glimmar den vackra Opalsøen. Här bröts granit fram till 1970 talet. Idag bryts vattenytan av djärva linbaneåkare! Lär vara Danmarks längsta linbana!

Genom min glugg såg det ut såhär!

Skönt att linbanan inte är obligatorisk! Jag föredrar stillsammare nöjen - som att stillsamt vandra runt med kameran till hands!

Bornholm

2011-06-11T00:29:00.000+02:00

Många öar som jag besökt har jag kommit att tycka mycket om, Bornholm inte minst! En naturskön ö med små trevliga städer och besynnerliga kyrkor. En präktig borgruin finns där också - Hammershus som 1658 var i svensk besittning men övrig tid varit dansk eller lybsk.

Alltid när jag kommer till Danmark känner jag en slags semesterfrid. Som en slags bonus har jag med min hustru fått danska släktingar. En djupare insikt i språket och kulturen kommer härav - och jag vill bestämt mena att det medför en ännu större trivsel!

Bilder från Bornholm!

Hammershus

Vi hade soligt väder varje dag och lagom varmt - inte hett trots starkt solsken! Återkommer snart med fler bilder!

Skrivdon

2011-05-17T00:01:00.000+02:00

Sedan mycket unga år har jag varit road av pennor och skrivdon. Ett tidigt minne, närmare bestämt från sommaren jag hoppade på kryckor med ett skadat knä, 1980 eller 1981 kan det ha varit: jag fick en Fischer Space Pen! Den var av rostfritt stål, något slags rutmönster och med klickmekanism. Bläckpatronen var gasfylld för att fungera ute i rymden där ingen gravitation finns som driver bläcket.

Kommer i håg att jag skrev mycket med denna penna, minns inte vad men jag tror att det handlade om Sience Fiction eftersom jag läste Ray Bradbury. Inget av det jag skrev då finns bevarat. Antagligen ingen förlust...

När jag tog studenten fick jag av min broder en Paper Mate, också med gasfylld bläckpatron utan högtflygande planer mig veterligen. Den fungerar än idag, sitter på min kalender.

Jag har också slabbat med reservoarpennor, både äldre och nya. Kan vara underbara att skriva med men också rysliga bläckstänkare. Framförallt om de stått med udden neråt en tid.

Trevligast är egentligen blyerts, helst inte alltför hårt. Gärna i en stiftpenna.

Det allra mesta skriver jag förstås inte med penna utan med tangenter. På jobbet är sedan mer än tio år alla våra journaler elektroniska - knapplande! Hemmadator skaffade jag 1987 - Amstrad 1512 med monokrom skärm och matrisskrivare. Ett färgband ungefär som till en gammeldags skrivmaskin behövde bytas då och då. Redan i högstadiet lärde jag mig skriva maskin och övade på fars reseskrivmaskin. Köpte så en hiskelig elektrisk FACIT begagnad. Den var skön att skriva på och det fanns en raderingsfunktion som fungerade - skrivmaskinernas akilleshäl var ju att det knappt gick att ändra något sedan papperet tagits ur valsen...

Minns att det fanns annonser om Olivetti, små behändiga elektriska maskiner och minns Kalixbornas enorma Sharp - den hade radfördröjning så att när en rad skrivits kunde den ändras innan den "trycktes".

När jag först hörde talas om ordbehandlare var det Stephen King som bekände att han använde en sådan. Tyckte att det var fusk - en maskin som skrev av sig själv! Upprörande! Så skaffade mina släktingar i Kalix sin dator, en Amstrad. På den lilla grönskimrande bildskärmen flimrade texten man skrivit och det gick att ändra hursomhelst i den! Det fanns ett typsnitt, kursiv och fet stil. Min moster skrev mängder på den och gjorde ett register över diabilder. Detta fortsatte hon med ända fram till för några år sedan men med uppgraderad maskinvara. På den första lilla sparades allt på disketter. När jag skulle köpa min några år efter detta kunde man välja att få en eller två diskettstationer och om man hade råd kunde man köpa en med hårddisk.

Första riktiga PC-en blev familjemedlem 1999, min då blivande hustru och jag skrev inbjudningar och mycket annat inför bröllopet. Här var "papperet" i ordbehandlingsprogrammet vitt och texten såg ut som den gjorde utskriven. Vilsamt och imponerande. Andra generationen PC samt en laptop kom 2006, Windows XP!

Nu har vi skaffat familjens första Mac! Inspirerande! Det är som när jag i tonåren låg i sängen och skrev med min Space Pen uppochnervänd - bara för att det fungerade!

Zumba!

2011-05-09T00:19:00.000+02:00

Notorisk fuskare när det gäller motion, de som känner mig vet att jag brukar berätta vad jag sa till mina befäl när jag låg i lumpen - "jag rör mig ALDRIG utan att ha minst en fot i marken" - inspirerat av reglerna för de arma krakar som tävlade i gång och som ansågs springa (fusk) om de inte hade minst en fot i marken. Lumpen ja, A6 var en gång i tiden ett regemente där unga män drillades i allehanda göromål och avnjöt bastanta måltider regelbundet. Nu är det en stor butik där jag fortfarande avnjuter bastanta måltider.

Som späd skolgosse avskydde jag gymnastiken som jag betraktade som obehaglig och förnedrande. Lite upp i åren utvecklade jag en förmåga att agera "tung" back i handboll och när vi spelade Rugby kunde jag ofta trots sävligt tempo flytta bollen långt. Man lät mig träna med skivstång i ett rum bredvid den stora salen i Ribbahallen under hesa tillrop av den pensionerade Magnus Corne. Han kom i ett moln av cigarrök åkandes från Tranås i en grå Golf. Han spelade golf också vill jag minnas. När jag pressade bänkpress och åbäkade mig med skivstången och motionscykeln höll de andra på med redskapsgymnastik tror jag.

Motion har alltid varit mer eller mindre motbjudande trots att jag lyckats driva upp pulsen genom att gå snabbt eller följt en video från Friskis & Svettis och skaffat mig lite muskulatur i min brors källargym och varje gång märkt att det har gjort mig gott. Tröskeln för att i vuxen ålder åter utöva motion i grupp har varit oöverstiglig under många år. Kanske hade jag inte klivit över om det inte varit så att Hustrun ägnat sig åt Zumba!

Efter varje pass har hon varit euforisk! Ungefär som när jag sjungit med kören har jag tänkt. Jag frågade om det var några andra karlar med, det var det inte. Uppmuntrad av Hustrun följde jag med på Häx-Zumba på långfredagen. Vanvettigt kul! Svettig och munter insåg jag att här var motionen förklädd till nöje! Ganska självklart att det är kul: musik och gemenskap! Akkurat som att sjunga i kör! Idag var det tredje gången och jag vet att det inte var sista!

Van som jag är att vara ensam man efter alla år i vården trivs jag utmärkt med det men det är synd om de andra gubbarna i bygden som missar detta! Kanske kommer det fler nu när jag har börjat?

Så karlar, klicka här för information!

Äntligen - en bild!

2011-05-08T01:11:00.000+02:00

En bild säger mer än tusen ord men ett ord säger mycket. En som också säger mycket och som nyss lärt sig att läsa besöker Blåkyrkan i Vadstena på bilden ovan.

Foto

2011-03-22T23:44:00.000+01:00

Har just blivit medlem i "Fotosidan.se" och därifrån länkat hit. Därför måste jag snart börja ladda upp lite fler bilder. Eventuella besökare med foto i sinnet kan med fördel klicka på "Med ögon känsliga för blått" där Anni ständigt fyller på med inspirerande foton.

Knivar

2011-02-02T00:20:00.000+01:00

Av födsel och ohejdad vana bär jag alltid någon form av kniv. Hemma och i skog och mark kan det vara en slidkniv, på jobbet eller i stadens brus en oförarglig liten fickkniv - eller två. Kanske beror det delvis på att min morfar, Carl Olof Ryd fram till 1926 drev en knivfabrik i Eskilstuna. Nyligen har en webbutställning om denna öppnats: Ryds knivar.

"Knivrullen" minns jag att min morbror plockade fram en gång när jag var liten. Min mor hade alltid en liten kniv av pärlemor i handväskan så knivtillverkningen fanns med påtagligt. Tyvärr fick jag aldrig träffa morfar, han dog redan 1956, men mormor berättade gärna om honom. Hon talade alltid mycket varmt och innerligt om sin make, historier som nu börjar bli lite suddiga i konturerna. De flesta handlar om tiden efter att knivfabriken upphört, om tiden i Huskvarna där morfar och mormor drev konditori - Alma Petterssons efterträdare - på Kungsgatan 23.

I yngre dagar har jag slöjdat och pysslat med träbitar och knivblad också, inte bara frossat på Napoleonbakelser! Om jag följer min naturliga lust och fallenhet äter jag ohyggliga mängder bakverk och tårta! Troligen genetiskt betingat! Lyckas bemästra frosseriet och trots att det är trevligt att slöjda har det inte blivit fler knivar heller.

Kniven längst till höger är äldst, uselt stål, duger att tälja trägubbar med. Den sysslade jag med i övre tonåren. Skaftet är av lönn. Svartingen intill är tillverkad 1998, den vänstra några år tidigare. Det svarta lädret i slidan kommer från en av mina första Graningestövlar! Skaften är av masurbjörk från en skogsbacke på föräldragården. Min bror och jag samarbetade om ett meterlångt skaft till en klyvyxa av samma björk, troligen världens vackraste yxskaft!

På håret

2011-01-10T23:15:00.000+01:00

Hajade till när såg löpsedlarna idag, Peter Englund som har en bekvämt lättskött frisyr liksom jag själv har tydligen hamnat i gräl med den hårfagre Björn Ranelid. Först gladde det mig - en ordväxling mellan meriterade skribenter kan bli underhållande. Sedan besinnade jag mig och insåg att det som i de flesta krig bara finns förlorare.

Läste Aftonbladet på nätet och fann en omröstning! Jag tar inte ställning för någon av combattanterna. Läser bägge med stor förtjusning. De är inte jämförbara dessa två, skriver helt olika slags texter. Beror på vad jag vill uppleva om jag väljer den ene eller den andre.

Min önskan är att bägge fortsätter att skriva och att Ranelid vinner Let´s Dance! Oddsen för att han ska tilldelas Nobels litteraturpris är högre!

Musik genom fyra sekler

2010-12-30T00:08:00.000+01:00

Mamma köpte en stereoanläggning omkring 1968. Vi bodde i Belne, på fjället, och i Rötviken minns jag. Bland det första jag hörde var en LP med Wienervalser som kom som del i locket till en lyxig chokladkartong. "An der Schönen Blauen Donau" och flera andra. Antagligen finns denna klenod bevarad i skivskåpet i föräldrahemmet.

Wagner hördes ofta, en numera hopplöst sönderspelad skiva med Birgit Nilsson var en av mammas favoriter. Jag satt på golvet framför grammofonen och jag satt stilla för annars skuttade nålen och det lät förfärligt. Minns ni hur det lät när nålen hoppade?

Stereon och vi flyttade till Småland. Mamma köpte en box med tre LP-skivor: "Musik genom fyra sekler" av och med Jan Johansson. Den lyssnade jag ofta till, bläddrade i den medföljande skrift som beskrev de olika instrumenten och musikerna. I en låda med tre LP-skivor fick det plats mycket papper. I min hylla finns musiken i en ynklig plastask - 2 CD-skivor - och en mikroskopisk "boklet". I lurarna spotifyar jag nu "Kväsarvalsen" och de andra melodierna.

Visst var det trevligt med de stora svarta skivorna och de digra broschyrerna och de intressanta omslagen. Ljudet var något särskilt också - åtminstone när jag skaffat egna kraftigare apparater för att lyssna på musik.

Men en fördel märker jag nu i dessa moderna tider - om jag får lust att lyssna till något som var slut i skivhyllorna när jag letade eller som jag inte begrep att jag ville ha när det begav sig finns det nästan alltid bara ett musklick, eller två, bort. Som illustration till detta faktum Visa från Utanmyra - mycket bättre än så blir det inte!

Sirtaki

2010-11-21T23:29:00.000+01:00

Letade fram en CD med grekisk musik inför "Grekisk vecka" på fruns arbete. Provspelar den och minns en septemberkväll för många år sedan. Platsen är en liten by straxt norr om Parga, högt ovan havet. Vi är ett gäng svenska charterturister som firar "Grekisk afton" med Retzinavin och Ouzo. Folket som driver tavernan som vi håller till på spelar Zorbas dans kontinuerligt, möjligen med "Aldrig på en söndag" som omväxling. Det luktar bränd jord och rök, luften är varm men marken är ännu varmare. Mörkt och varmt, ibland driver röken från en stor eldstad ut över oss som sitter vid rangliga bord under bar himmel bland olivträden. Glad ordväxling varvat med något för gälla skratt tävlar med musiken. Här och var i träden lyser nakna glödlampor, det är dunkelt och gemytligt. Vi har alla hunnit vänja oss vid att skrällande små högtalare sprider bouzokimusik så det stör inte längre. Ungefär som julmusiken på varuhus till slut inte hörs.

Det var inte svårt att verkligen älska musiken när den till slut fick huvudrollen och vi vinglade upp och ställde oss med armarna över närmaste grannes axlar och, ja dansade är väl kanske inte rätt ord - vi rörde på benen och resten av oss följde med. När vi ägnat oss åt detta en stund tog vi plats vid våra rangliga bord vars stolar i en del fall nu också var instabila och opålitliga. Till slut var alla placerade och våra servitörer dansade likt Zorba framför oss. Jublet visste inga gränser!

Vi bodde nere i Parga och transporten till hotellet glömmer jag aldrig. En Nissan Pickup med öppet flak och en skabbig Fiat körde fram. Jag äntrade flaket under stjärnhimlen. Sedan tävlade förarna om att köra närmast bråddjupet i alla serpentinkurvor hela vägen ner till staden.

Minns att jag åt väldigt mycket oliver under denna resa, ofantliga mängder tomater också, rå lök och dansk fetaost. Segt ljust bröd och olivolja med lite salt brukade jag ha som tidsfördriv vid måltiderna. Kvällen jag minns serverades det Souvlaki! Goda grillade köttbitar! Kanske något slags pommes frites. Mycket vin förstås!

Trevliga minnen så här i novemberkölden. Musik är en kraftig generator för minnesprojektorn. Som alla minnen förknippade med musiken som spelades på mors begravning, som nu fått ett sorgligt minne fäst vid sig också. Ett vackert men sorgligt minne. Vackrare och klarare är de gamla goda minnena trots allt.

Vad gör man inte för demokratin?

2010-09-20T23:21:00.000+02:00

Först och främst har jag nöjet att rapportera att mor är bättre, vågar inte blåsa faran över riktigt än men hon är sig lik och orkar sitta uppe små stunder.

Idag fyller hon 78, igår på själva valdagen, besökte vi henne medförandes en liten gräddtårta. Vi kom att tala om valet och att vi röstat tidigare på dagen. Mor sa då att hon inte röstat, att hon talat med personalen om det men att inget blivit av. Röstkortet låg på sängbordet. Mor ville ha hjälp att budrösta! Vi sneglade på klockan som visade 1900 - ingen tid att förlora! Till närmsta vallokal som var Upptech (tror jag). Dit åkte vi med mors röstkort i högsta hugg. Fick ett ytterkuvert för budröstning och tre röstningskuvert. Hustrun samlade in av alla valsedlar till alla tre valen och bestyckade med dessa ting åter till sjukhuset. Där fick mor en stund för sig själv och så hade hon röstat!

Vi bestämde att vi skulle kunna lämna in budröstningskuvertet i vår vallokal, Ölmstadskolan, men halvvägs ungefär läste hustrun på kuvertet att om budröstning sker på valdagen måste rösterna lämnas till rätt vallokal! Alltså den dit mor normalt skulle ha begett sig - Ribbaskolan ingån B! Tryckte lite på speedern och ökade hastigheten till 125 ungefär för nu var det bråttom! Valde den andra avfarten istället för vår vanliga som leder till Gyllene Uttern och där står en långtradare still - får lite fart bogserad av en bärgningsbil men sniglar sig fram, sniiiiglar sig fram och minuterna ilar! Till slut gasar jag allt vad Gubbracern klarar och kör om på höger sida! Genom rondellen, förbi alla byggen och så ner vid Thörns Kiosk - den väg vi ortsbor vanligen väljer för att slippa trängseln av turister på Brahegatan - så Gärdesvägen fram till skolan och i flygande fläng in till röstmottagarna. Med sekunder till godo stoppades mors röster i urnan som de allra sista i Gränna valet 2010. Vi drog en lättnadens suck hustrun och jag, barnen som var med tror kanske att det alltid måste vara så spännande med budröstning!

Barnen lär sig förhoppningsvis att det är viktigt att rösta. Det pratade vi om när vi själva röstade på förmiddagen i all stillhet. Det kan vara så att om fler röstat i detta val hade vi sluppit det besvärliga med att inget block har egen majoritet. Vi hade kanske stannat vid sju riksdagspartier...

Bedside

2010-09-07T23:20:00.000+02:00

Sitter invid mors sjukbädd. Intensivvård. Intensiv vård. Minns vagt från utbildningen fysiologiska parametrar och ser skärmen med siffror och kurvor som flimrar förbi. Stabilt blodtryck, höjd andningsfrekvens, snabb puls men bra saturation på bara 2 liter syrgas via grimma. Har helt klivit ur yrkesrollen och glömt allt om acidos och annat.

Ser den matta blicken, ser att vätska samlats - fylliga kinder! Hör hur ansträngande varje andetag är. Då och då tittar mor mig i ögonen och nickar lätt, sedan blundar hon och ser ut att sova. Hon har mest besvär med att tungan svider och att hon sitter illa säger hon. Jag har mest besvär med att inte kunna göra ett enda dugg för att hjälpa min mamma som kämpar för sitt liv.

En sjukskötare förklarar hur allt är med provsvaren och vad doktorn sa och hur man har tänkt gå vidare. Jag förstår tror jag. Han förklarar lite till och jag förstår tror jag. Jag ser mina olika telefonnummer och jag tror att de stämmer och jag tror att jag kanske kan sova lugnt i natt...

En torsdag i september...

2010-09-02T23:06:00.000+02:00

Första torsdagen i september! Adelövs marknad! Hög och klar höstluft, ganska kyligt och bistert åtminstone i skuggan. Besökte marknaden som ren avkoppling efter en dag som började med ett samtal från Mor som inte kunde ta sig ur sängen ens. Hämtade ner en kattunge ur asken och bredde en mobil frukost till lilla Maria och sen dit. Väl där insåg jag att 112 var befogat och nu är modern inlagd på infektion. Hon sover mest hela tiden men jag har gott hopp om att hon kommer att hämta sig.

Marknaden var sig lik. Se tidigare inlägg

En sak ska jag försöka komma ihåg till nästa år eller om jag besöker liknande tillställningar: undvik att ge Maria heliumfylld ballong förren straxt innan hemfärd! Idag fick hon en rosafärgad, hjärtformad tingest i ett meterlångt snöre precis när vi glatt rusade in på marknadsområdet. Den föreställde Hello Kitty till råga på allt. Stup i ett dunsade eländet mot ansiktet. Jag sa till dottern att snart tar jag fram Zippotändaren och bränner av snöret och släpper iväg ballongen om den inte slutar irritera - det hjälpte någon minut. En fördel med ballongspektaklet - jag kom att tänka på detta! En illbatting något större än min lilla, en lika irriterande ballong och dessutom en badboll! Har glömt vad filmen hette på svenska men har den på DVD!

Kanske ser jag filmen för att skingra tankarna. Till hjälp för den saken har jag i lurarna Eldorado med Kjell Alinge. "I radion spelar det ingen roll vilket som är upp och ner" - lyssna gärna!

Onödiga saker

2010-07-06T21:49:00.000+02:00

Semester sedan några dagar, hjärnan är fri att leka. Hörde en dam berätta om en skylt med "Rent" att sätta på diskmaskinen - för att kunna veta om disken är diskad och inte bara sköljd! Kanske den onödigaste tingest jag någonsin hört talas om. Här har vi en modern diskmaskin som faktiskt får lov att göra det den är skapt för nämligen diska. Vi plockar bort stora ben och andra digra rester men vi fördiskar inte. Maskinen gör det så bra!

En annan komplett onödig sak som jag stött på är Lökskärbrädan. De jag sett är yttepyttesmå och därmed totalt värdelösa åtminstone som skärbräden. Finns det någon som på fullt allvar nyttjar en egen skärbräda bara till lök?

Jasmin

2010-06-27T23:34:00.000+02:00

Nyss när jag passerade köket slog ett doftminne till - utlöst av en bukett vita Jasminblommor som Mor hade med sig hit. Flera gånger har jag upplevt en snabb tidsresa när jag gått förbi den stora blommande busken invid mitt föräldrahem.

Daggfriskt, nyklippt gräs och fjärran ifrån doften av åkrar där gräset förts bort i form av hö, den svaga men tydliga doften av ett åldrat falurött trähus som svalnar i skymningen, tall och gran, tjärblomster, utblommade syrener, bensin, diesel och flera små obestämbara nyanser. Sammantaget en försommarkväll från min ungdom.

I de senare tonåren hände det att jag bidrog med den söta doften av väl stoppad och varsamt tänd Borkum Riff ur en välsmekt pipa av finaste Briarrot - det är synd att något som är så rituellt njutningsfyllt som att röka pipa ska vara så dyrt och farligt.

Nikotinfri sedan några år har jag inga planer på att ta fram pipan igen. 30 års snusande med några kortare perioder av rökning får räcka.

Försummad

2010-05-08T22:45:00.000+02:00

Om det vore så att en blogg kunde känna sig på det ena eller andra viset skulle den här säkert känna sig försummad. Författaren ägnar sig alldeles för lite åt den. Månader går utan att en rad skrivs...

Varför är det så undrar den vakne och nyfikne läsaren. Ja- varför?

Den främsta orsaken är helt enkelt brist på inspiration och skaparkraft. Inget ämne som tarvar mer än några ord på facebook anmäler sig. Eller så kanske jag är för trött eller disträ för att känna igen uppslagen när de visar sig. Det händer att fantastiska och inspirerade texter om intressanta företeelser kommer för mig minuterna innan jag somnar för att för all framtid raderas av sömnen. Ledsamt! Det händer att fantastiska och inspirerade texter om intressanta företeelser faktiskt inte blev så bra och raderas. Tursamt!

Shaun

2010-03-28T23:24:00.000+02:00

Mina barn har stränga order att alltid ropa på mig om "Fåret Shaun" dyker upp i TV. Ungefär en månad innan min födelsedag var de med sin ömma moder i staden och fann en perfekt present till mig! En Pysselbok! På något sätt klarade de att inte säga något om detta till mig, stort när man vet hur glatt och mycket de normalt pratar på.

När så min födelsedag äntligen grydde steg båda ungarna upp blixtsnabbt för att ge mig paketet. Jag hörde ett tisslande och tasslande och så fick de små äntligen se hur rätt de tänkt när de valde! Det är på ullen man känner fåren...

Inte mer än rätt att min vurm för Fåret Shaun avspeglar sig på min blogg och på facebook där jag är ett av hans 176697 fans!

Barnen ropar eller vrålar som sagt plikttroget om Shaun dyker upp på skärmen. En gång blev jag nästan orolig som de skrek, trodde att det brann allraminst.

En egen sida på nätet har detta moderna husdjur naturligtvis, så han är aldrig mer än ett musklick bort till stor glädje för mig och min familj! När han förekommit i Bolibompa är detta ett utmärkt alternativ!

Melodifestivalen!

2010-02-27T23:36:00.000+01:00

Läste att man tycker Py Bäckman liknar Ozzy Osbourne men Aftonbladet har helt fel! Hon är otroligt lik en helt annan figur - Dracula! Samma tunga rock och samma blå glasögon!

Faktiskt helt nöjd med vinnande bidragen denna kväll och jublade åt Meltzers Ernman!

Det tar sig!

Vrakgods och strandfynd - ett kapitel för sig

2010-02-23T23:05:00.000+01:00

Plötsligt fick jag för mig att jag skulle se "Sagan om Ringen". Förr om åren brukade jag regelbundet läsa om hela trilogin om Ringen. En vila och ro för själen att i Olmarks översättning göra resan från Fylke till Mordor, återse alla figurer och landamären. Det finns en ny översättning som säkert är bra men jag har inte vågat läsa den. Trivs med den gamla. Vill att Fylke ska vara Fylke - inte Shire. Totalt ologiskt egentligen - i böcker som utspelar sig i andra länder behåller vanligen översättaren de ursprungliga ortnamnen - eller hur Ulla? Uppenbarligen kom inte Åke Olmarks på något nytt namn på Mordor förresten.

Det finns personnamn översatta av Olmarks: Underhill = Nedomkull (krystat), Baggins = Bagger, Strider = Vidstige (genialt) men också sådana som inte är det: Aragorn, Gandalf, Legolas med flera. Det måste ha varit så att namn som på engelska betyder något översatts om inspirationen medgett så. Tolkien har väl inte uppfunnit "Underhill" ? Förekommer en sådan i en film som jag snart vill se igen: Fletch !

Vid närmare eftertanke borde jag förstås läsa böckerna på engelska eller kanske den nya svenska översättningen...

Började läsa lite i "Sagan om de två tornen" och såg i innehållsförteckningen att ett kapitel heter "Vrakgods och strandfynd"! Jag tänkte inte på detta när jag namngav min blogg, fast någonstans undermedvetet måste orden ha legat eftersom jag läst denna bok så många gånger. Tror att det rör sig om hobernas upphittade njutningsmedel i Isengård sedan Lavskägge och de andra enterna varit verksamma där. (Lavskägge heter tydligen Trädskägge i nyöversättningen efter Treebeard.)

Undrar om kapitlet fått behålla sitt namn?

Snö

2010-02-20T16:09:00.000+01:00

Här ligger snön djup över landskapet. Vad jag minns har det inte varit så här mycket snö på mycket länge. Frun skottar gången runt knuten. Vi har inte varit uppe i snickerboden som syns i bakgrunden på flera veckor.

Huset sett från gången, eller diket, mot vedboden.

En blek vintersol skymtar fram bakom snötunga moln.

Häromkvällen var vi på Hembygdsföreningens årsmöte där man visade en film från vår by. Januari 1970 var det också gräsligt mycket snö. Jag anar att vårflod och tjällossning kommer att bli bedrövliga framöver.

Skönast är att sitta inne invid kakelugnen eller köksspisen med en mugg kaffe, en bok eller ett korsord. Detta till trots ska vi ge oss ut i kväll till vännerna i Gisebo. Bra däck på bilen och en räjäl skyffel i bakluckan! Lika bra att ta Graningestövlarna istället för lågskor!

Det har varit kallt länge, Vättern har varit delvis isbelagd. Nu har det blåst en del och det gör det svårare för isen att lägga sig. Tidigare i veckan såg det ut så här . Lilla Färjan "Christina Brahe" på väg mot Gränna, iskross nära Visingsö. Märkligt läte när stålskrovet passerar detta. Jag brukar skriva om polarfarare men det har inte kommit för mig nu. Får nog av is ändå!

Siesta

2010-02-10T22:59:00.000+01:00

Någon jul i barndomen fick jag två kassettband (ni minns kanske hur de såg ut?) innehållande C.S Lewis bok "Min morbror trollkarlen" i en radioversion med Ernst Hugo Järegård. På slutet av den ena kassetten fanns ett underbart stycke musik Siesta av William Walton. Dessa båda band och åtskilliga andra har jag genom åren fått av min morbror i Kalix. Elegant förpackade i en kartong med plastlock från Unicef - tror att det varit vykort i från början - två kassettband fick plats i det platta paketet. Då tyckte jag att det var mycket behändigt att få 90 minuter ljud på en så liten grunka som ett C90 band!

Jag hade en bandspelare, en Philips, som var svart. Ungefär en decimeter hög och stor som ett halvt LP-omslag. Mono förstås, man kunde koppla in en högtalare och så fanns det en kontakt för sådant som skulle spelas in från mikrofon eller annan ljudmaskin. Jag var avundsjuk på de som hade transistorradio med inbyggd kassettbandspelare, de kunde lyssna på "Tio i topp" och spela in det samtidigt utan att kablar behövdes!

Lyssnade flitigt på denna apparat, till slut havererade den totalt. Det började med att jag fick låsa "Play -knappen" i nedtryckt läge med en penna, till men för funktionen "Autostop" vilket inte var gynnsamt om jag råkade somna ifrån bandaren.

Allra första gången jag såg en kassettbandspelare var när min morbrors skaffat en. Den var ynkligt liten och i blankt hölje. Han hade en mikrofon och vi barn - mina kusiner och jag - lät på olika vis inför denna tingest. Undrar om man kan hitta dessa upptagningar, morbrors kassettsamling är en smula oregerlig och ohyggligt stor. Jag har ett skapligt kassettdeck bevarat och jag vet att morbror hamstrat apparater med anledning av sin enorma samling. Jag har inte gjort mig av med alla kassetter ännu, några har jag inte hjärta att slänga. Som de ovannämnda med Järegård trots medioker ljudkvalitet.

Njuter av att det är så bekvämt att välja i Spotify, att mina Mp3-spelare är små och rymmer många C90 band och är så pålitliga! Inga hack i musiken om någon råkar stampa i golvet! Enkelt och bekvämt!

Saknar tyngden i handen när Unicefkartongen lämnades över, de stora vackra skivomslagen och den vila som fanns i ett begränsat utbud.

Hela höstens foton

2010-01-31T23:40:00.001+01:00

Så här ser det ut hemma nu. Bilden från igår.

Tidig soluppgång.

Nyss tänt i kakelugnen, annars ryker det inte så!

Hustruns bild, lagrad värme till hus och badtunna!

Förr brukade jag höja ögonbrynen i mild förvåning om någon hade både jul och midsommar på samma filmrulle, speciellt om det var en med bara 24 exponeringar. Minns ni hur det var att byta film? Att höra någons kamera spola tillbaka hela rullen när det passade sämst och hördes mest? Att vänta på bilderna flera dagar? Jag minns. Jag skrev dessutom i en liten anteckningsbok efter varje tryck. Historia nu. Anteckningarna är roliga tidsdokument och ett gott stöd för minnet. Förhöjer diabildsvisningen om fakta gällande motiven finns tillhands. Nu är det digitalt som gäller. Ett stort minneskort som gör det onödigt att "tömma" bilder till datorn och backuphårddisken så ofta. Idag har det skett och underligt nog är det väldigt många bilder med vacker snötäckt natur...

2001

2010-01-26T00:12:00.000+01:00

Jag har sedan jag första gången såg Kubricks "2001 - a Space Odyssey" som 11-åring älskat den filmen. Det var i London, på en enorm biograf som bara visade den om och om igen. Min morbror (Trollkarlen) var med och viskade lite till stöd för mitt späda intellekt. Musiken är viktig och stundtals insmickrande, stundtals rå. Minns att jag fick information om komponister och annat av morbror. Jag blev helt hänförd och förbryllad.

Mitt första intryck varade ända tills jag såg filmen igen på en dammig 20-tums TV uppställd i min ungkarlslya och med så mycket skrapigt monoljud som bara en sådan apparat kan åstadkomma. Efter detta var jag mindre hänförd men fortfarande förbryllad. Behöll en VHS-inspelning. Usel kvalitet. Läste boken av Arthur C. CLarke och tyckte om den. Fortfarande förbryllad.

Sonen och jag kom att diskutera film häromdagen. Han kan hela Star Wars mytologin och ser gärna filmerna om och om igen, bygger skepp, figurer och Battle of Endor i LEGO. Jag framförde den snusförnuftiga synpunkten att ljudet från alla skeppen är onaturligt eftersom inget ljud kan höras i rymden. Berättade om 2001 och om "An der schönen blauen Donau" som hörs istället för det syntetiska svischandet, om den fenomenala övergången mellan "The Dawn of Man" och 2001 och annat smått och gott. Vi kan väl se filmen föreslog jag och så gjorde vi under gynnsamma förhållanden: lillasyster lagd, bra ljud och bild. Det vill säga vi såg början. Sonen som har läst Henrik Langes version (80 romaner för dig som har bråttom) där Bowman "liksom blir ett med universum" undrade om det kanske var för otäckt. Nej sa jag tvärsäkert, den här filmen är inte otäck på det sättet.

Till min förtjusning uppskattade sonen filmen. Jag förklarade och berättade så gott jag förstår själv. Vi ser fortsättningen en annan dag. Här kan ni se IMDb`s uppgifter.

Undrar hur sonen kommer att uppfatta HAL 9000 och "avlivandet" av den? Spännande!

Fantastic Four

2010-01-06T22:36:00.008+01:00

Ute ligger snön djup. Vi har skottat upp gångar,som ser ut som diken, till vedboden, carporten, soptunnan och badtunnan - de fyra fantastiska! Den huvudlöse snögubben, prydd med en fastfrusen ljuslykta, ser nästan ut som R2D2. "Betongsuggan" bredvid var i begynnelsen en häst. Alla barnens snöfigurer är helt förstenade och oförstörbara så länge kylan håller sitt grepp. Som den stackars karlen som blev solid i den här filmen. Axel blev mycket förtjust när vi såg den igår. Jag blev inte så överväldigad. Lite för fantastiskt.

När gossen lagt sig såg jag en betydligt bättre film: Sin City. En mörk film bokstavligt talat. Mycket välgjord. Underbar galghumor och kroppslösa huvuden. En film jag ska se om!

Mer snö har fallit under natten, förmiddagen ska jag ägna åt snöskyffeln och den ständigt tomma vedkärran!

Oknytt

2009-12-28T08:27:00.003+01:00

I morse när jag lite sömnigt tittade ut genom köksfönstret hajade jag till och ryggade! En stor karl stirrade på mig! Så kom jag ihåg att Frun och lilla Dottern tillverkat en snögubbe! Plötsligt såg jag tydligt ögonen av grå lav och den i kölden lätt slokande morotsnäsan.

Det har snöat, vi har haft en vit jul. Mildväder har gjort att snön rasat från träd och buskar. Dessa är nu svarta eller grå, barrträd och enar ser ut att vara helt svarta. Nu i gryningen ser landskapet ut som en tuschteckning. Kontraster. Vitt och svart, ljust och mörkt, saga och sanning.

Lyssnade på Jan Öjvind Swans "Vinter i P1" från förra julen (podradio är en mycket bra uppfinning), han berättade om julens sägner och traditioner, om Tomten och Lucia och julklapparnas ursprung. Jag låg till sängs och trivdes med tanken på en förstärkt frukost efter uppklivandet. Plötsligt hör jag Jan Öjvind berätta om "De dödas julotta" och den historien hade jag helt glömt bort. En sökning på internet - efter den härliga frukosten - ledde till bland annat den här bloggen.

Bloggen ledde mig till bokhyllan, till "Spöktimmen", en antologi av Barbro Werkmäster. När jag var liten närde denna bok min livliga fantasi och flera av mina rysligaste drömmar innehåller fortfarande spår av text och bilder ur den. Skrev om den här, skrev fel namn - Jan istället för Hans Arnold ser jag. När Sonen fick syn på omslaget till Spöktimmen av denne Arnold bestämde han att den boken var för hemsk för högläsning eller egna studier. Sonen har ett rikt galleri av figurer att vara mörkrädd för redan, och livlig fantasi liksom sin far.

Passerade köksfönstret igen och till min förvåning såg jag att snögubben tappat huvudet. Det vilar nu vid hans vita fötter med morot och allt.

Nu - Frukost!

Film för barn?

2009-12-06T23:20:00.005+01:00

På torsdag ska jag träffa lilla Marias förskolelärare. Vi ska tala lite om barnets utveckling och om hur hon fungerar på förskolan. Kanske kommer hennes teckningar att nämnas, som den här ovan - en scen ur "Indiana Jones och de fördömdas tempel". Hon har ritat den åt mig och jag kände förstås genast igen motivet. Mola Ram i mitten, ni ser hur han plockar ut hjärtat ur figuren till vänster och till höger sänks kroppen ner mot den glödande lavan i en slags gallerbur, akkurat som ett halster för fisk.

Jag blev förstås stolt och rörd när jag fick denna teckning. Barnets ömma moder mumlade något om vålds- och skräckfilmer och små barn. Erkänner att jag inte tänkt att barnen skulle kunna ta skada eller bli rädda för Indiana Jones - filmerna, jag blev förvånad fösta gången vi såg scenen med Mola Ram och barnen tyckte den var hemsk. På barns vis har de sett de tre första Indy-filmerna otaliga gånger. Nu har även den lilla vant sig vid alla scener - i början sprang hon ut i köket när Major Tohts huvud smälte ner och när Mola Ram härjade. Antagligen satt båda barnen i mitt knä första gången de såg dessa filmer, det är ett tag sedan. På Tjock-Tv-tiden.

Axel och jag missade aldrig ett avsnitt av serien "Svenska slag" där man bland annat testade effekten av svartkrutsladdade granater. Han berättade om denna intressanta serie för sina dagisfröknar som missförstod och trodde att det var krigsfilmer pojken pratade om.

Nog har jag undrat, det kanske var riktigt dumt att låta de små slippa Byggare Bob och Peter Pedal och istället se filmer av Spielberg. Jag har ju knappt hämtat mig från Frankensteins Monster i Abbot & Costello - versionen. Å andra sidan har mitt filmintresse skänkt mig mycket glädje.

Mor såg "Snövit" på bio som liten och hon blev rädd för livet, min moster som är bara drygt 1½ år äldre såg den samtidigt utan men.

Som det ser ut nu är mina små blivande cineaster. Jag skyddar dem mot uppenbart olämpliga filmer, som Hajen, Ringen- trilogin med flera. Åtminstone några år till...

Tacoträsket

2009-11-22T22:00:00.007+01:00

I dalen som grottmynningen vätte ut mot fanns i botten ett vattenflöde. Vattnet sprang fram ur bergskrevor och källsprång på flera platser högre upp. Dalen sträckte sig ungefär tre mil från den allra första steniga klyftan till ett delta med grunda blankvatten och sankmarker omvartannat. Som i ett skimmer kunde det Stora vattnet skönjas i fjärran när grottans invånare om kvällarna råkade vända blicken ditåt, mot den nedgående solen. Såg de åt motsatt håll, med solens strålar, mot bergstopparna som spretigt och skarpt avtecknade sig mot himlen, kunde några av de större tillflödena ses som glittrande band där de forsade utför klipporna. På branterna ner mot dalen växte endast låga buskar och högre upp inte ens det. Vid det lugnare vattnet i dalens mitt frodades lummiga träd: urtidsalar, plataner, pinjer och stenekar. Från grottan som låg ganska högt, i den macchialiknande växtzonen, tedde sig skogen som en tät grön matta. Tydligt synliga stigar ledde in i bland träden. Några av dem fortsatte fram till ån i dalens mitt. Andra slutade vid platser där djurstigar passerade lämpliga gömställen för bakhåll eller fångstgropar.

Ut ur skogens skydd på väg mot grottan stretande i det sträva motlutet klev ett urvrak. Över hans axlar hängde en hjortkalv. I en rem bar han en liten påse fylld av aromatiska blad och växtdelar. När han närmade sig klanens boplats fick några honvrak syn på honom och rusade med glada läten fram för att syna bytet. Snart hade de fått skinnet av kalven och hängt kroppen högt upp under taket inne i grottan där röken passerade på väg ut i atmosfären. De visste att om köttet inte hängdes nog högt kunde hundar eller småvrak stjäla det.

Gemensamt för hundarna och vraken var en obändig och krävande aptit. Småvraken kunde ibland försöka sig på att tillaga mat om ingen såg dem - med otillfredsställande resultat. I själva verket lyckades de ofta förstöra livsmedel istället för att åstadkomma njutbara måltider. Trots hårdhänta tillrättavisningar och hunger upprepade de små illvraken sina försök så fort tillfälle bjöds. Urvrakens barntillsyn brast efter varje måltid då alla slumrade in i gastrointestinal ro - utom de minsta som genast blev sugna igen.

Varje sensommar lämnade lejonparten av klanen sin grotta. De vandrade mot Stora Vattnet, följde stranden söderut ett stycke till Tacoträsket där de skördade skal och blad för hela året. Lätta torra fullmogna skal packades i stora korgar och bars hem där de inför slutförvaring beströddes med olika välsmakande krydderier.

Någon tid efter utfärden till Tacoträsket skördade klanen årligen saftiga blå och gröna frukter som sedan förvarades i en jättegryta inne i grottan. Urvraken klev i grytan och trampade ner frukterna för att flera skulle få plats. Grytan var omgiven av ett stängsel tillverkat av revben från de största djuren som klanen lyckades jaga. Det hade nämligen hänt att ett småvrak trillat i grytan och alltsedan han drogs upp och långt upp i vuxen ålder var hans begär efter att dricka ur grytan katastrofalt. För att detta inte skulle ske igen uppfördes stängslet och de minsta fick nöja sig med porlande källvatten. Därav berodde mycket av deras tilltagsenhet och initiativförmåga.

Länge sedan sist...

2009-11-16T20:54:00.004+01:00

Värst vad fort tiden går. En dryg månad sen sist jag skrev. Undrar vad det kan bero på. Allehanda bloggvärda funderingar har tumlat omkring i huvudet, ord har lagts till ord och flyttats eller ändrats eller bytts ut eller glömts bort. Inget har kommit på pränt. Ett eller annat litet facebookande har det blivit.

Tänkbara teorier: uppslukande böcker kräver att läsas, underhållande vampyrer på TV, trevlig samvaro med familjen tar tid (bloggaren som kurar vid sin skärm är svår att nå för närstående, i synnerhet om KOSS-lurarna sitter på), avsaknad av inspiration och skrivlust är största boven. Jag har flera gånger råkat ut för att en text krävt att bli skriven! Då trivs en lustbloggare som jag allra bäst!

Med bestörtning inser jag att det snart är jul! Innan dess måste det årliga julbrevet författas. I år kommer det att handla om resan till min barndoms trakter i Jämtland. Det finns ett utkast på hårddisken och några tiotal har passerat i tankarna. Stor risk att upplevelser från semestern kommer att beskrivas här i bloggen också.

Tog kameran med mig och gick upp på en höjd inne i grannens trädgård där allt är öde så här års. Ibland kommer de på helgen om det är bra väder under höst och vinter, men de brukar åka hem innan kvällen.

På bilden kan man se badtunnan i högerkanten, den är nu tät igen efter sommarens torrläggning. Två bad har vi hunnit! Nästa blir på lördag, då ska vi äntligen äta resten av oxkotletterna! Så här såg de ut grillade!

I går när jag letade efter senaste schemat fann jag en liten lapp där jag skrivit ner följande: "Pappa varför saltar du?" "Jo - då blir goden grötare!"

Har en känsla av att det inte dröjer så länge tills jag skriver igen!

Älgjaktsmorgon

2009-10-12T08:21:00.004+02:00

Grått i grått i grått. I mörkret är alla katter grå. Allteftersom dagsljuset tilltar framträder andra färger, rött och gult och brunt och grönt. Milda multna mullrika färger. Som en skalpell skär ett skri genom tystnaden - en nötskrika har upptäckt någon fara. Vindstilla, asplöv som ser ut som guldmynt hänger helt stilla, ljudlösa. Ett trillande tallbarr brakar ner i en hög frasande lönnlöv, en Kungsfågel klättrar på tallbarken med ett skarpt ljud. Plötsligt, just som ett knippe solstrålar syns, kommer en bris - aspen tappar några löv som singlar med vinden, alla de andra vibrerar där de hänger. Tystnaden återvänder när brisen dör ut. Ångrar att jag inte ändrade ställning där jag sitter under den hastiga ljudbangen som vinden orsakade. Rör lite på armar och bål utan att det syns eller hörs utanför lodentyget. Min blick letar sig fram i terrängen. Följer stigen som slingrar mellan träden. Stannar vid välbekanta silhuetter som före gryningen liknade både älgar och sagoväsen. En enbuske, puckelryggig i mörkret, en rotvälta med slingrande häxfingrar. Ler för mig själv med ansiktet mot solen åt detta.

Värmen från solen orsakar mer vindar och ljud. Dagen börjar, skogen vaknar. Ett skott hörs i fjärran. En älg som gått i pass tänker jag. Känner bössans mjuka solida valnötsstock under handen. Fingrar på säkringen. Funderar över de fem patroner som vilar i magasinet, den ohyggliga kraft som likt anden i flaskan väntar på slagstiftets smekning.

Tankarna drar sig plötsligt iväg från den småländska blandskogen till en savann i det vilda Afrika. Spänd väntar jag vattenbuffelns anfall. I armvecket vilar en dubbelstudsare kaliber 500 Nitro Express - inte min smäckra 30 - 06. Lodenrocken utbytt till en ljus linneskjorta och jag bär kakifärgade shorts, bredbrättad hatt och tuggar på en Havannacigarr istället för Ljunglöfssnuset. En stund förflyter under vilken jag nedlägger storvilt och Meryl Streep, röker cigarrer och dricker wiskey med Hemmingway i hettan under en annan sol.

Jag rycker till och återvänder till verkligheten då en ekorre väsnas i trädet bredvid. Svär tyst över hur värdelösa långkalsongerna är, kallt om benen. Längtar till återsamlingen med rykande varmt kaffe och byter ljudlöst snus. Gläds åt att inga vattenbufflar förekommer i socknen och undrar stilla om Meryl skulle kunna fördra snuset...

Evolutionsbiologi

2009-09-24T21:07:00.004+02:00

Ernst Haeckel missade att samma fenomen även gäller hästen - se tvålen som en gång var en ståtlig häst med yvig man! Avslipad intill embryonal status!

Fantastiskt vad man kan lära av och om naturen!

Min egen tub

2009-09-14T23:24:00.002+02:00

I strävan att försöka skriva om personer som blivit mat tänkte jag börja med min namne på kaviartuberna. Det fanns verkligen en Kalle och han kanske såg ut som gossen på tuberna men jag kom av mig och designade istället.

Survivors

2009-09-13T08:14:00.004+02:00

I väntan på pandemin har jag roat mig med att se Survivors på TV. Till utdöda beteenden hör den låsning vid sändningstiderna för TV-program som styrde livet förr. Idag programmeras inspelning på hårddisk och sedan ses programmen när det är lämpligt. Praktiskt!

I går sändes de avslutande avsnitten men Frun och jag såg ett tidigare avsnitt. Ibland kan manusförfattare vara rent löjligt förutsägbara. Som episoden med det försenade vaccinet som äntligen var klart att testa på en människa. Självklart dog testpersonen! Han fick såvitt jag kunde se flera milliliter av en gulaktig vätska injicerat via en klar slang. Obegripligt! Ingen nål syntes, scenen icke faktagranskad av kollega! Den enda absolut realistiska injektionsscen jag kan erinra mig finns i Pulp Fiction: när Vincent Vega ger sig själv Heroin. (Kunde bli ett blogginlägg enbart om hur aktörer på film och television hanterar sprutor och spetsar, inser att ett sådant inlägg bara intresserar mig själv så jag avstår.)

Överlevarna lever vidare i ett avfolkat landskap. Alla större vägar är helt fria från obstruerande fordon. En bilförare avled just där Abby Grant behövde en fulltankad kärra men alla andra hann parkera i carportar och garage. Alla stormarknadsparkeringar är helt bilfria liksom hela vägnätet. Knepigt!

En liknande historia av Stephen King, "Pestens tid", har en mer trovärdig version av trafiksituationen. Där är alla vägar igenkorkade av långa bilköer, antingen har föraren avlidit eller övergett sin bil. Panik uppstod och alla försökte fly ut ur större städer innan de till slut dog. De som överlevt förflyttar sig med motorcyklar. Dags att läsa om den boken! Eller försöka se Tv - serien igen!

Tacksamt tema, tillbaka till naturen, när den sista konserven slukats vill det till att du lärt dig odla och att dina kor och grisar trivs. En annan underlighet i "Survivors" - hur har det gått för alla djur? Jag menar uppstallade besättningar av mjölkkor och andra domesticerade arter. Skönt att situationen för dessa sedan deras skötare dött inte visas!

Hoppas hinna se slutet på serien snart!

Traktorn

2009-09-07T22:13:00.005+02:00

Allis Chalmers B, 1947

Husqvarna LT151

Traktorn - har för mig att det finns en sovjetisk film med den titeln. Eller är det en bok eller novell av Ivar Lo Johansson? Här är jag på marknadsfyndet. Mycket roligt att ratta denna oranga lilla sak.

Överst motorn på den allra första traktor jag körde - idag ömt vårdad veteran tillbaks hos sin första "husse" igen. Minns att jag började med att harva. Okomplicerat men det som var viktigt nämligen att hålla ekipaget kvar på åkern lyckades jag nätt och jämt med. Servostyrning saknas! Eländigt om motorn stannade - då fick jag ropa på far som kom och greppade veven! 6 volts Lucas elsystem och ingen startmotor.

Färgen på dessa båda traktorer är snarlik, kanske därför jag trivs så bra med trädgårdstraktorn redan. Orangefärgade maskiner från koltåldern och framåt!

Adelövs Marknad igen

2009-09-03T22:42:00.003+02:00

I envist regnande klafsade vi fram bland knallarna en stund på eftermiddagen. Barnen tittade på leksaker såklart. Sonens hela kapital så när som på 2 kronor spenderades. Dottern har inte egna pengar, pekunier analfabet som hon är det lilla barnet.

I utkanten av marknadsfältet, invid Tranåsvägen, fanns några traktorer. Dessa ville jag se. Plötsligt föll min blick på en orange liten sak, en trädgårdstraktor! En maskinfirma från Tranås sålde Husqvarnas trädgårdsmaskiner! "Nu blir det farligt" sa Frun...

Jag har i åratal velat ha en trädgårdstraktor att klippa gräset med. Här fanns ett demo-ex till "marknadspris"! Det blev affär och nu står den i carporten! Hoppas på någorlunda väder i morgon - då ska här klippas gräs!

Letade förgäves efter knallen med pennorna som jag skrev om förra året.

Har en känsla av att det var färre knallar i år, färre besökare också. Kanske beroende på regnet. Vi kom senare i år också. Närmare den tidpunkt då de barska ordningsvakterna får göra skäl för lönen.

Slut på en epok.

2009-08-30T00:40:00.003+02:00

Jag är inte så bra på siffror och datum. Plötsligt när jag skulle logga in på Aftonbladets Viktklubb igår meddelades det i en ruta att mitt abonnemang löpt ut!

Hann alltså inte med det summerande blogginlägg som jag tänkt skulle få vara det sista och som jag börjat fundera så smått på. Jag hade tänkt skriva om hur trevligt det har varit att skriva blogg och kommentarer och vad därav kommit, hur lite nytta jag som numera äter lchf har av att använda "Mina sidor" med matregistrering och annat.

Inte ekonomiskt försvarbart att förlänga medlemsskapet!

Biggles flyger igen!

2009-08-25T21:33:00.003+02:00

När jag nyss börjat läsa var Biggles-böckerna favoriter. Spännande äventyr! Fascinerande flygplan och resor över hela världen. Krigsskildringarna är inte så ruskiga, inga obehagliga detaljer. Första världskrigets skyttegravar ser Biggles från hög höjd. Minns förresten att han hamnar i en bombkrater efter en krasch men jag kommer inte ihåg om det var i första eller andra världskriget. En sårad soldat får hjälp där i leran. Tids nog kommer minnet av denna berättelse att uppdateras eftersom jag nu börjat läsa Biggles för sonen.

Vi är snart färdiga med "Biggles stridsflygaren" som tilldrar sig i Frankrike under första världskriget. Nyss lade vi igen boken och i morgon kväll läser vi färdigt historien om den lömska odalmannen som informerar tyskarnas artilleri om lämpliga mål. Informationen förmedlas av ett tyskt flygplan, en Rumpler, vars pilot ser hur sädeskärvar arrangerats på ett fält.

Gläds åt att utan besvär kunna hitta och studera bilder och till och med film på de flygplanstyper som förekommer. Biggles flyger Sopwith Camel och det finns 75 400 bilder om man söker!

Jag är så glad att sonen uppskattar Biggles! Snart kan han läsa själv men jag ska faktiskt läsa om alla i huset förekommande titlar. Samtidigt inventera samlingen som nyss utökades med arvegods. Har många dubletter, kommer att behålla äldsta exemplaret. Min Morbror Carl började samla Biggles 1949, jag själv omkring 1975.

Carl berättade att han läst om samtliga för några år sedan, glad att han så gjorde nu ser han för dåligt. Ska flytta till mindre bostad - därför har jag böckerna här. Säkrast att läsa om dem alla genast!

Smaska inte som en gris!

2009-08-20T23:36:00.003+02:00

Se där ett önskemål som det varit nödvändigt att framföra till sonen vid något tillfälle i hans spädaste ålder. Det som skett är att han tuggat med öppen mun, smaskat, så att hela menyn kunnat skönjas mellan mjölktänderna. Osnyggt!

Inget ont om grisar men deras bordsskick är inte så aptitligt. Idag på förmiddagen såg jag och lilla Dottern "Fåret Shaun - Äppelkriget" där till min förtjusning grisarna äter äpplen på ovan beskrivna vis! Hittade det här klippet om ni vill se Shaun. SVT-Play visar Äppelkriget men bara fram till 24/8. Passa på!

Augusti

2009-08-10T09:43:00.001+02:00

Det är varmt och kvavt. Solen är skoningslös. Längtar till sjön. Vattnet är svalt. Jag blir sval länge efter att ha doppat mig. Barnen plaskar och skvätter. Iskalla nålstick där dropparna träffar min solheta hud. Snart nog är jag under vatten och stänken stör mig inte. Vattnet gör mig viktlös. Simmar omkring en stund. Känner sanden på botten mellan tårna. Erinrar mig sångtexten. Flyter. Njuter.

Går upp ur vattnet. Strövar på stranden. Al, pil, björk, sand. Sol. Barnen leker och skrattar. Solen börjar mista sin heta kraft, på väg ner bakom den svarta skogen. Svallvågor från en motorbåt kluckar mot smalbenen. Huttrar till, handdukens värme välkommen. De torra kläderna välsignade. Barnen får frukt. Vill bada mer. Jag sätter mig till ro och ser deras vattenglädje.

Ser solens varma ljus på motsatta stranden någon kilometer bort. Hör måsskrin. En doppingfamilj simmar förbi. I fjärran ljuder en utombordare. Om någon vecka är det höst tänker jag. Stränderna avfolkas - till och med doppingarna flyr. Utombordarna ställs in, båtarna dras upp. Drabbas av mjältsjukt vemod över kommande köld och vinter. Förtvivlad inser jag solstolens sköra sprödhet. Ropar till barnen att de måste komma upp. Kylig bris, dunkla moln, regntunga skyar. Svär över sandiga handdukar och ivägdrivna badleksaker, förmanar tills de våta kläderna är sköljda. Hittar bilnycklarna djupt i fickan. Tömmer skorna, lastar stolen och styr hemåt.

Barnen skrattar därbak, inser inte att nu stundar tio månaders istid.

En fröjdefull jul

2009-08-01T19:39:00.003+02:00

Underlig titel mitt i sommaren? Regn och samvete orsakar sortering och utrensning bland gamla VHS-band. Soptunnan dignar av sådant som varken jag eller hustrun någonsin kommer att vilja se igen.

Guldkornen som vi hittar blir kanske kopierade till DVD-skiva medan en fungerande videobandspelare ännu finns inom hank och stör. Som vanligt när jag bläddrar i samlingen av film och musik väcks minnen som behöver återupplivas. När jag hittade den här fick jag bilder av dockteater på hjärnan. "Season`s Greetings" såg jag och en kusin med stor förtjusning en gång för länge sedan. Fortfarande en komisk historia. Någon mer som minns den?

Grisar, en hund, en varg och en pingvin har betydelse för handlingens fortskridande.

Em författare redogör för sina mödor, den enda någorlunda sympatiske karlen i hela pjäsen.

Finns numera i digital version för framtiden.

Falu Koppargruva

2009-07-18T10:10:00.003+02:00

På vår resa norrut genom landet stannade vi i Falun för att se koppargruvan. Ett världsarv väl värt ett besök. Sonen fotograferade mig där jag står med en videokamera i ansiktet. Spännande att bege sig ner i gruvan. Kände mig lite som en av de sju dvärgarna, mer som en av dom än som Gimli eller någon annan Tolkien-dvärg. Spanade baköver ibland, jag var siste man alltid, efter Gollum eller andra figurer. Såg inte till några.

Resan blev för övrigt väldigt lyckad. Jag återsåg min barndoms trakter. Detta kommer tids nog att omskrivas här i bloggen men jag är fortfarande aningen överväldigad. Tidsresa som kräver tid för bearbetning.

I sommarens soliga dagar

2009-07-17T22:57:00.002+02:00

Väderleken, eller läderveken som vi ibland säger, är lika spännande och oberäknelig denna sommar som alla andra. Spridda skurar, växlande molnighet, nederbörd över det normala - eller som idag: varmt i solen och en bris som skänker behaglig svalka åt den som sitter i skuggan under ett träd.

Dumma Pluto

2009-07-02T23:00:00.000+02:00

Det var Dumma Pluto som spolade vatten på badrumsgolvet, rev ner tapeten, spillde ut vinegrett-dressingen och orsakade alla andra stora och små missöden som timat här på sistone. "Rev iiiii min tapet" säger lilla dottern indignerat. Hon var förstås vittne till händelsen.

Dumma Pluto är Lingonhjärtas ouppfostrade busfrö till hund. Trodde jag. Han är ingens hund säger dottern nu. Initiativrik odygdspåse är han hur som helst. "Han är gul med rött halsband, ser ut som vanliga Pluto"

Vem ska jag skylla på för alla klanterier som jag gör tro? Får nog stå för dem själv.

Allsång

2009-06-30T08:17:00.008+02:00

Fortfarande finns en lätt porlande och brusande känsla kvar efter lördagskvällens evenemang här i Björnaryd. Det var så fantastiskt trevligt!

Prisas den som prisas bör: Hustrun och hennes syster som inte bara kom på den lysande idén utan också verkligen genomförde hela projektet! Min egen prestation är obetydlig och eftersom jag blir lycklig som ett barn av att grilla bidrar minnet av det också till att minnesbilden är guldkantad!

Givetvis hade det inte blivit någonting om inte så många härliga gäster dykt upp med glatt humör och sångarglädje!

En tacksamhetens tanke till vädergudarna - en småländsk sommarkväll när den är som allra bäst, svårslaget alltså.

Midsommarnattens köld...

2009-06-21T22:44:00.003+02:00

Midsommarnattens köld är hård
Infravärmen gnistra och glimma.
Ingen sover i enslig gård
Djupt under midnattstimma.
Månen vandrar nån annanstans,
folk hoppar runt i yster dans,
folk hoppar runt på taken.
Ingen enda är naken.

Står där så grå vid husvagnsdörr,
Grå mot det vita tält ,
Tittar, som många somrar förr
Ut över dimmigt fält
Tittar mot stranden där en ful filur
Drar kring flickan sin dunkla mur
Grubblar fast ej det lär båta
Över om bägge faktiskt är k…

Fritt efter Viktor Rydberg, inspirerad av en kall midsommarafton fylld av mänsklig värme och en fantastisk middag.

Traktor Power

2009-06-14T22:00:00.008+02:00

Som lantbo och gammal bondpojke har jag ett då och då uppblossande intresse för traktorer. Många minnen från barndomen med familjens dragare. Både min bror och jag började köra så fort vi räckte att frikoppla. Allis Chalmers hette traktorerna. Det enda de har gemensamt med bandtraktorn på bilden ovan är namnet och den vackra färgen. Våra rullade på hjul och man satt högt på en skön soffa på den äldsta, på den nyare var soffan utbytt mot en ginglig historia som inte var så skön och där ingen stark pappa kunde sitta bredvid.

Barnen och jag besökte Elmia Traktor Power Weekend idag och tittade på veteraner, monstertruckar och allt möjligt traktorrelaterat. "Traktor Power" är en tidsskrift som sedan några år publiceras av LRF-Media. Mycket spännande om traktorer. Står ut med ett underligt språk med hemkokt svengelska som jag inte stött på någonstans - namnet säger allt! Detta till trots har upplagan ständigt ökat och vi är en stor skara prenumeranter som allvarligt begrundar testdueller av moderna traktorer men också urgamla, traktorer och skogsmaskiner som kört fast, artiklar om baklastarepoken, intervjuer med lycksaliga traktorägare och reportage om allehanda jordbearbetare och från hela världen.

Monstertruckarna, osannolika fordon som väsnas som reaplan, fascinerade barnen som innanför sina hörselskyddskåpor oskadda kunde se och HÖRA skådespelet när dessa tävlade mot varandra över sandhögarna. Jag var också utrustad med räjäla hörselskydd - annars hade det varit smärtsamt.

Case IH Quadtrack, fyra enorma gummiband som driver den största traktor jag någonsin sett. Barnen jublade och klättrade omkring på besten. Jo den stod still förstås.

Många entusiaster på liten yta. Mannen vid den gula Bolinder Munktell- traktorn som berättade att den först för tre veckor sedan var färdigrenoverad, modellsamlare, tändkulemotorägare som är de enda jag vet som ständigt använder blåslampa - ett utdött beteende utom när tändkulemotorn ska startas? En hel del mammor till ivriga barn - ännu fler pappor! Vi var lika ivriga och muntra vid hemkomsten barnen och jag, överöste Hustrun med våra intryck och upplevelser.

Jag föreslog att vi skulle skaffa en liten orange bandtraktor att ha i trädgården men det föll inte i god jord. Sonen var ivrig att bygga ett modellscenario - fotografera det och skicka bilden till en av utställarna som visade sådana. Dottern var bara allmänt glad åt sin lilla nyckelringstraktor. Jag frågade barnen om vi ska åka till det här evenemanget nästa år? Ja! skrek de!

För Livet

2009-06-03T23:16:00.001+02:00

Solen gör molnen skimrande
Det stora vattnet färgas som en bäst före förra veckan grapefrukt
Ljuden studsar mot det vita skrovet, metalliska klanger, dieseldynamik
Ett glest skägg, en baguette, de möts, jag sneglar försiktigt – är det?
Det var det, det var Peps! Passagerare i bilen närmast oss!

Bredvid mig ganska nära ungefär som i en burk med pennor står min kvinna
Hon ler och vi småpratar och jag ler ännu mer där i vinden på bildäck
Nynnar lite, tänker på skånska, tänker sånger och harmonier
Vi är på väg mot Visingsö, det är sommar det är glädje det är en lördagskväll i livet

Eklunden underbart myggfri i brisen, doft av kaffe och korv
Luftgevärsskjutbana, chokladhjul, på scenen instrument i vila
Alla väntar på båten från Jönköping, specialinsatt för kvällen
Sorlande och skrattande människor, förväntansfulla, en del är bara fulla

Plötsligt gör bandet entré, Blodsbandet
Sedan minns jag bara att jag inte stod still på någon timme
Skrålade mig hes, dansade mig stum, njöt av musiken
Kände kraften av öl och reggae brusa inuti, bluestonerna och munspelet
Gitarr och basgång, trummorna och rytmen, Peps diftonger - Hög Standard

Lycklig strosade jag mot hamnen efteråt, uppfylld av musikens makt över sinnelaget
Kvinnan – och hennes syster – sommarlätt klädda i månens bleka sken
Sandalerna heta efter dansen och något har jag svettats också
Stora färjan hem, månens silverslingor, glittrande gatljus i fjärran
Sval vind, silhuetten av land i dunklet, på näthinnan – runda glasögon!

In The Sky

2009-05-31T23:20:00.003+02:00

Arbetshelg. Falufärgen snart bortnött från väggarna. De vita knutarna och vindskivorna mer gråaktiga än vita, offwhite kanske. Hängrännorna fulla med kompostliknande massa. Början till förfall!

Vi har nyligen investerat i en modern stege men inte ens med den är målning av de högsta partierna särskilt lätt. Mer genomgripande arbete med hängrännorna = justera feldosering, är inte heller smidigt från stege.

Vi kom att tala med Hustruns styvfar om detta och han ordnade en Skylift och bidrog dessutom med egen arbetskraft och kunnande. Snart är hela huset nymålat, bara några fläckar kvar. Rännorna fungerar den dag det blir regn.

Morgondagen kommer att tillbringas i korgen och på stegen. Det känns att "målningsmusklerna" vanligen vilar.

På bilden ser ni mig i färd med att måla vindskiva, högt i det blå!

Tiden

2009-05-28T19:26:00.007+02:00

Dagarna rinner förbi. Plötsligt släcker jag sänglampan igen och undrar över tiden som förflutit sedan jag reptilsnabbt tystat mobilens väckningssummer. Ett ojlud som skär genom märg och ben - Hustrun stiger upp lite senare och jag vill ju inte störa henne! "Reptilsnabbt" är förresten min upplevelse, Hustrun kanske har en annan...

Egentligen hade jag tänkt skriva om fenomenet "tid" men väckningsljudet leder tankarna till alla de mer eller mindre irriterande ringsignaler som hörs. Jag undrar hur länge det kommer att vara så nymodigt att vuxna mobilanvändare med VETT OCH VILJE låter signalen ljuda bara för att alla omkring ska få nöjet att uppleva den innan de svarar? Hoppas snart kunna skriva etiketten "utdöda beteenden" bakom ett inlägg om saken. Eller det kanske inte är den ultramoderna mobiltelefonen som folk vill skryta med utan att de faktiskt blir uppringda?

I Desmond Morris bok om mänskligt beteende, "Manwatching" (1977), minns jag att vigselringar och liknande beskrivs som ett slags "länktecken". Att höra ihop med någon ger ökad status och därför vill vi gärna påvisa att vi gör det. Se bara på mig! Nämner Hustrun i profilen!

Känner hur ett litet glas Xanté sakta smyger ut i blodet, tar några swingpjattshopp plötsligt och är förbi blod/hjärnbarriären och inne i huvudet där Deep Purple´s Child in Time anger takten. Just den hörs sällan som ringsignal, "Smoke on the Water" är vanligare...

När jag började med den här bloggen tänkte jag använda mycket bilder. En och annan har det blivit. Finns utrymme för fler. Den ovan visar Vättern, med lite god vilja kan den få symbolisera Smoke on the Water.

De specialstyckade bitarna...

2009-05-13T23:49:00.003+02:00

Så här ser Matvrakets oxkotletter ut! Eldade med finkluven asp som bildade en god glödbädd. I knytena av folie låg körsbärstomater och Pesto-ost. En stor laddning skurna grönsaker redan grillade och snabbt inburna för skonsam varmhållning i ugnen. Tänk att det är bara början på grillsäsongen!

I lågornas sken

2009-04-30T21:44:00.003+02:00

Idag grillpremiär. Några specialstyckade oxbitar återbördades till frysen. Återbud på grund av sjukdom. Svägerskan kom i alla fall och vi avnjöt en god middag. Från grillen: kycklingklubbor från Brosarp, hamburgare och oxfilé. Grillen bestod idag bara av ett galler placerat över vår vanliga ute-eldstad. En brasa av björk och asp som fick brinna ner nästan helt innan fint kluven färsk ek lades till. Det fräste och doftade, rök en hel del och gav en pikant smak åt köttet.

Som vedeldande lantbo har jag upptäckt att grillkol och briketter är helt onödigt. Glöder det trekvart efter en björkvedsbrasa i kakelugnen gör det väl det även i stenringen ute? Jo minsann! Dessutom kan jag underhålla elden i ena kanten av eldstaden, försiktigt maka glöderna å sidan, in under maten, om jag behöver längre grilltid. Den enda nackdelen med att grilla "över öppen eld" är att grillmästaren själv osar brandrök. Gott blir det och det är viktigt.

När vi ätit gick vi ut till eldstaden, jag lade på ny ved och blåste lite på glöden. En sprakande eld skapar trevnad! Dagen till ära brast vi ut i sång, överröstade fåglarna! Nu är sonen sövd och kaffet med en liten cognac väntar! Bara en liten - arbetar i morgon!

Falafelkungen

2009-04-11T23:37:00.002+02:00

Varje långfredag äter vi i kompisgänget Falafel. 1996 var jag med för första gången. Hustrun hade året innan åkt till Brekille och sålt Falafel på Leende Getens festival för in och utsocknes musik. Det hade varit bökigt att frakta allt köksgeråd och alla livsmedel i vanliga personbilar. Därför kom hon och undrade om hon kunde få låna min bil – med dragkrok! Lite senare på kvällen undrade hon om jag kunde tänka mig att själv följa med som chaufför och köksbiträde. Det kunde jag.

Plötsligt stod alltså Ert Matvrak vid en liten spis i en lada i Brekille stekandes Falafel. Eftersom jag var man ville Hustrun ha mig som sällskap på ”nattskiftet”. Mycket fredlig publik på festivalen men man kan ju aldrig så noga veta. Vi hade rent fantastiskt kul där vid spisen. Jag hörde alla beställningar och var steget före när Hustrun vände sig för att be om något! Många härliga skratt denna natt! Det var här en liten tjej kom och frågade om jag ville dansa, ”jag dansar föga” svarade jag ”å- det måste du lära mig” sade hon.

Oavbruten musik! Tänk er att stå vid en spis i ett ”satellitkök” när en grupp musiker sitter bredvid och spelar irländskt – på harpa! Mitt i natten, mitt i skogen! Helt absurt men fantastiskt! Glömmer det aldrig!

Här kom så en av våra matgäster och kallade mig för Falafelkungen! Ser ni mig: bakvänd keps, förkläde, släng, vändande falaflar i takt till musiken! Hög stämning ! En öl eller två! Eller tre! Hela tiden detta perfekta samspel med Hustrun som var och är en kvinna med sinne för humor! Inte nog med att vi hade kul – vi tjänade en liten hacka! Det var här det sa klick. Vi återvände sedan den 23/8 som gäster, utan att steka någon falafel. Då lät vi klicket fullbordas under en klar stjärnhimmel! Tillbaks igen samma dag ett år senare, det datum som står först i ringen på mitt finger…

IRL

2009-04-08T00:01:00.002+02:00

Funderar över livet. Det riktiga livet som levs offline, utan delete-tangent. Eller är det någon skillnad på själva livet när man sitter uppkopplad eller när man tagit sig över brandväggen? Innehållet kan vara olika förstås. Men det väljer jag, åtminstone delvis, själv. Kan läsa en text på tidningens nätupplaga eller i prasselversionen, fortfarande samma text. På nätet kan jag ofta kommentera blixtsnabbt, till tidningen kan jag skriva en insändare som om turen och redaktören står mig bi kan ses av resten av världen efter några dagar när flertalet glömt vad ursprungstexten egentligen handlade om.

Den blixtsnabba kommentaren kan vara skarpsinnig och läsvärd men också motsatsen. Så även insändaren men innan den når offentlighetens ljus hinner måhända eftertanken ifatt. Eller redaktören är omdömesgill och refuserar texten.

Som bloggare måste jag ibland stanna upp och granska mina rader. Som ni sett borde "redaktören" varit strängare men så länge jag skriver för nöjes skull gör det inget. Om någon utom jag själv läser texten och har någon som helst behållning är det en ren bonus. Nog så inspirerande förstås och sporrar eller lockar till nya tryck på knappen "Publicera inlägg".

Läste en kommentar som var både skarpsinnig och läsvärd här hos gode vännen Håkan Fleischer. Känner mig ung och modern eftersom jag inte dikotomiserar reell och virtuell värld på vuxnas vis.

Jag går ut på internet men sitter fortfarande inne, går in på hemsidor, går ut igen utan att röra mig från stolen.

Så egentligen är allt IRL som sker. Trots att jag i chatsammanhang använt förkortningen som omskrivning för allt inklusive dassbesök som gör att jag inte genast kan svara på inlägg utan måste ägna mig åt annat. Borde se om "Matrix", känner hur det kliar lite i nacken...

Min Morbror trollkarlen

2009-03-24T21:31:00.009+01:00

Förra inläggets titel är inspirerad av min Morbrors författarskap i vilket det förekommer en "Träsktrask". Sökte på nätet efter "Sucktomte" och hittade en artikel i NSD från i höstas. Där sitter han, min Morbror, och det finns en bild där han håller en kamera. Sökarlös, förr såg man ofta den då svarta mustaschen skymta fram under kamerahuset.

När jag var liten lekte jag gärna med Morbror. Han var snäll och tålmodig. Ritade allt man bad honom och berättade spännande saker. Som han ritade! Drakar och demoner, vikingar och vildar, fordon och fartyg. Väldigt mycket fantasivarelser som de på bilden. Del av en tavla som hängde i min salig mormors lägenhet när jag var barn. Finns en bok "Sucktomtens berättelser", med flera underfundiga figurer.

Barnen å jag besökte Morbror och Moster, min mammas syster och hennes man vill säga, i deras otroliga hus nyss. På sportlovet. Tyvärr gör avståndet att vi inte träffas så ofta. Glad att mina barn - som på översta bilden ivrigt studerar stenar som Morbror förevisar - fått lära känna dem.

Träsktraskare

2009-03-22T06:45:00.007+01:00

Såg nya Robinson och riktigt kände suget från dyn. Skitiga, blöta och mycket oglamorösa klafsade deltagarna in i vår lilla värld av plasma eller flytande kristall. Aftonbladet skriver om det, jag och säkert många andra bloggare gör det också. Dessutom kan man se deltagarnas "webbdagböcker" på Robinsonsajten. Övermäktigt att ta del av allt.

Nästa lördag ser jag på Robinson igen. Jag vill ju veta hur det går, se om fler deltagare får utrymme att synas och höras i Tv. Avskyr reklamavbrott, redigerar oftast bort dem eller snabbspolar förbi men det går ju inte i "direktsändning". På Svt-tiden fick vi något av åren en snabb presentation av deltagarna inflikat i programmet. Långt roligare än reklam! Nu finns presentationerna på webben istället. Kanske ska det vara så, en blandning av olika medier.

Jag har själv skrivit om Robinson tidigare. Ett inlägg som fick mig att komma igång med bloggandet på allvar. För min del stannar det vid att jag skriver om umbäranden. Jag tänker varken vara med i Tv-tävlingar eller ge mig ut på polarvandringar.

Bara tanken på att inte kunna få varmt kaffe när som helst eller att vara utan mat får mig att rysa. För att inte tala om alla obehagliga kroppsliga ansträngningar som krävs av de här människorna! Idag blir det stillsam vedsågning för min del. Kommer att ha kaffebryggaren inom 50 meter hela dagen.

Yes

2009-03-18T21:55:00.005+01:00

Med musik gör jag tidsresor. Just nu ser jag när jag blundar mitt rum som det såg ut 1985. Brun heltäckningsmatta. En låg hylla med travar av tidningar, Svenska MAD, Foto, Teknikens Värld, Grönköpings Veckoblad, Jaktmarker & Fiskevatten. Stereobänk med Sony-stereon intakt med grammofon och kasettdeck, dryga metern Jamo Power - högtalare x2 förstås. Stringhyllor fullproppade med böcker. Många Biggles! En avsevärd samling LP-skivor redan då. Kasettband i små ställ, mängder! Tror inte att jag skaffade CD-spelare förren 1986 eller 1987. Recievern som jag hade då fungerar fortfarande, i barnens rum driver den små Alaric till DVD-spelaren. Den var modern när jag köpte den. Det står CD/AUX på knappen!

Tidsresan började med Yes, "90125", Jon Anderson sjunger. Om någon undrar så har jag alltid blandat genrer och musikstilar ohämmat, det ena goda förskjuter inte det andra tänker jag och mixar arior, barockmusik, hårdrock, vanlig rock och pop och vad som faller mig in på min lilla Mp3. Den är mycket flitigt använd, kärleksfullt sammanfogad med superlim och blanksliten. En gång stod det Creative på den.

1985, jag var 22 år. Nyss börjat jobba efter gymnasiet och värnplikten och ett halvårs arbetslöshet ungefär. Med skoltrötta betyg från humanistisk linje och velande om framtida yrkesval hamnade jag på en ytbehandlingsfirma. Fick anställning efter en tid som vikarie. Trevliga jobbarkompisar men monotont arbete. Nu känner jag plötsligt lukten från de varma lutbaden och syrabaden, olja och grafit, hör slamret fån metallbitar som kastas i plastbackar, fläktarnas oväsen och musik från en bersprängare som en grabb i nickellinjen alltid lät stå på för fullt. Just den grabben träffar jag ibland än idag. Vi jobbade natt och kunde väsnas hur som helst! Ganska trevlig tillvaro och ingen risk att jobbet följde med hem. Utom det att alla strumpor och t-shirts var fulla med hål efter saltsyra som stänkt på en när kopparskenorna tvättats innan godsgalgarna hängts på. Visst fanns det skyddsutrustning - ögonskydd tillexempel - men inte hade jag tid med det! Skenorna vilade i hållare ungefär två meter högt. Istället för att dra på visir halvblundade jag och svabbade med en svamp över huvudet! Just det, saltsyra! Idiotiskt! Handsken - en stor svart gummigrunka - kliade rätt bra minns jag, den stod i syrahinken redo för att träs på. Lika mycket syra på insidan tror jag.

Hinner inte skriva allt jag tänker nu. Mängder av minnen från industriarbetartiden far omkring i skallen. "Gunnarsson i zinken" - det var jag det!

Liten

2009-03-16T10:47:00.005+01:00

Jag sitter i mammas knä. Trygg och nöjd. Bakom kameran min morbror. Barnen och jag hälsade på honom och moster nyss och jag fotograferade fotografiet. På fri hand och i befintligt ljus.

Att bevara ögonblick åt framtiden ser jag som en kulturgärning. Bevara. Beskriva.

Bläddringsbara bilder är bäst. Papper. Digitala media känns så flyktiga och osäkra jämfört med kartong eller papper. Visade barnen hur jag och farmor såg ut för mer än 40 år sedan. En väldig massa andra släktingar som mina barn aldrig mött tittade vi också på i kontaktkopieversion 6x6 cm. I ljust minne bevarade både på kartongark och cerebralt - i hjärnan.

Slas

2009-03-12T22:46:00.004+01:00

I Aftonbladet läste jag nyss om Slas, eller Stig Cleasson som han hette. Som tämligen ung hörde jag honom läsa till egna bilder på Tv. Tyckte om det, underfundigt gemyt. Hans son har givit ut en bok med en dystrare bild av pappan Slas.

Filmerna minns jag, "På palmblad och rosor", "Henrietta ska du också glömma" och min favorit bland både filmer och böcker - historien om skomakaren som slutar sin gärning och sätter upp en skylt med texten Fornminne och vad därav kommer. "Vem älskar Yngve Frej"

Frånvarande, självupptagen, alkoholiserad lär han ska ha varit. Må det. Hans böcker får stå kvar här och lär bli omlästa. Jag kanske inte köper sonens...

Minnen från min egen barndom, skyddad och trygg. Pappa veckopendlade från 1970 och fram till pensioneringen. När han började var jag sju år och mörkrädd. Då kändes det ännu lite tryggare på helgerna när han var hemma. Inget större trauma när han for på söndagskvällen, inget som blir någon bok i alla fall. Ett litet bloggeri bara.

I tid?

2009-03-09T21:34:00.007+01:00

Helgen i huvudstaden blev fantastisk. Som småbarnsförälder värdesätter jag att kunna tala till min Hustru utan att ständigt bli avbruten av ivriga barn som vill förevisa legobyggnationer, dockkreationer, teckningar eller helt enkelt bara vill fråga om något eller konversera rent allmänt. Barnen hade svägerskans odelade uppmärksamhet så de hade det mycket bra! Bara om jag vet att barnen har det gott kan jag trivas med att lämna bort dem. Det blev ett mycket kärt återseende efter drygt ett dygns separation.

Egentligen skulle vi haft drygt 3 timmar på oss att checka in på hotellet och göra oss redo för Manon Lescaut. Gott om tid, kanske äta något, duscha, de av oss som har huvudhår kunde ha pysslat med det - använda den där tjutande hårtorken som finns på alla hotellrum, dammat av skorna lite extra och bara invaggats i helgfrid. Så blev det icke!

Snabbtåget X2000 som skulle ha klarat resan Nässjö - Stockholm på 3 timmar behövde nu mer än 5 (fem!!!) timmar istället. Signalfel osv. Vi stod stilla i Linköping hur länge som helst. Nya urskuldande informationer lite då och då. Resenärer på väg till Thailand gav upp och steg av för att inte missa flyget. Vi satt och funderade på om vi skulle hinna i tid till operan. Vi hann med ett nödrop. Jag SPRANG med fladdrande rockskört för att hinna över gatan innan röd gubbe! Jag springer aldrig annars, har alltid minst en fot i marken. Kommer man försent till operan får man vackert vänta tills nästa paus. Vi störtade in, något andfådda och de av oss med huvudhår hade det i någon oordning, klädsam visserligen.

Tid - 1700-talet. Vi reste till detta århundrade. Skådespelet och musiken, kostymerna! Historien om den stackars Manon som på väg till ett stillsamt liv i kloster övertygas av en fattig student, Des Grieux, att istället följa med honom till Paris. Fattigare blev han och Manon tyr sig till den mycket rike, åldrige och lystne greven Geronte. Det trivs hon förstås egentligen inte med, utom rikedomarna, alla smycken och salonger. Till slut dyker Des Grieux upp och Manon beslutar sig för att åter ty sig till honom. Emellertid vill hon ta med sig sina smycken, dröjsmålet leder till att hon infångas, döms till deportering till Amerika. Des Grieux följer med henne.

Sista akten, en enorm gul sol lyser över öknen. Kärleksparet i trasiga kläder kämpar sig fram i sanden. I operan framgår det inte varför. I boken som det hela bygger på lär det ska vara så att brorsonen till den franske guvernören i Louisiana blir förtjust i Manon och vill gifta sig med henne. Des Grieux tror att han dödat rivalen i duell och de flyr för att inte bli gripna.

Här ser jag att min beskrivning på intet sätt gör upplevelsen rättvisa. Handlingen lösryckt blir närmast lite löjlig. Stämningen går egentligen inte att beskriva. I slutet av operan när Manon dukar under i öknen gör sången, musiken, scenografin och hennes oblida öde att jag sitter helt uppslukad och hänförd. Det är så vackert, så gripande sorgligt. Känslostorm inombords. Finessen med en sopran som avlider på scenen är just att upplevelsen är så total och övertydlig. En stackars karl som jag kan omöjligt värja sig, det är bara att låta sig ryckas med. Det är stunder som denna i lördags kväll som verkligen får operaälskaren i mig att växa. Eller när Kungliga Hovkapellet spelat Intermezzot och jag hör mig själv ropa "Där satt den" just innan applåderna brakade lös.

Medan jag skriver dessa rader sjunger Maria Callas för mig i lurarna. Jag blundar ibland och njuter. Hennes smycken från operascenen finns att beskåda på Operan nu. En sopran, död på riktigt, fascinerande som få och med en röst och utstrålning som var enastående. Hon sjöng aldrig Manon på scen men väl i studio. Underbart! Ska sluta knappla och hänge mig helt åt hennes tolkning.

Decennium

2009-03-06T23:07:00.003+01:00

Tid. Så olika den kan kännas. Så som jag ibland undrar vart den tar vägen, så som jag ibland undrar om någon hällt sirap i urverket. Nyss fyllda 46. Jag och en jämnårig arbetskamrat brukar säga att vi är i yngre medelåldern. Bara lite ironiska...

Tid. Vi firar tid som förflutit sedan vi såg dagens ljus första gången. Vi firar tid som förflutit sedan äktenskap ingicks. Födelsedagar i all ära - jag menar- sin egen födelse är man knappast delaktig eller medskyldig till men när man gifter sig så har det krävts en del av en. Medveten om att somliga blir bortgifta men något sådant var det inte tal om för mig eller min hustru.

Det är tio år sedan på tisdag i nästa vecka som vi tillsammans vandrade fram till altaret i Hakarps kyrka hustrun och jag. Minns det som igår. Hur vacker hon var min brud. Hur kallsvettig hennes hand var, jag höll den i min på väg fram. En Midsommarnattsdröm mitt i vintern. Lackskorna - hala och aningen stora, allt folket som var där, lugnet inombords över hur väl allt var förberett, tacksamhet till alla som hjälpt oss, musiken - ståtlig, hemtam. Så var vi framme vid altarringen. Där väntade prästen. Vi gjorde som hon sa och så efter en mycket kort tid och utan att jag tappat skorna vid knäböjandet eller fått kramp eller dreglat snus på skjortbröstet under fracken eller någon annan kalamitet inträffat så var jag äkta man! (Slutade snusa för 2 år sedan förresten)

Minns känslan av att ha gjort något storartat bra, samma känsla finns än idag. Tänker ibland på hur mycket jag håller av min hustru, berättar det för henne. Tänker på hur underligt overklig tiden innan henne framstår nu. Den "frulösa" tiden i ett töcken ur vilket enstaka detaljer framstår som skarpa minnen i en alltför pjattad kopia där fixeringsbadet blivit föråldrat och overksamt. Så klart ligger alla dessa hågkomster längre bak i tiden och ska jag vara ärlig har vissa minnen upplevda tillsammans med hustrun bleknat de också. Liksom äldre barndomsminnen ibland framstår i bjärt Technicolor med doft och ljud och allt.

Men känslan av att allt är rätt och bra, att tryggt ligga förtöjd i en säker hamn med väl samsade halvslag om stadiga pollare är lika stark och skön som för tio år sedan. Det är kanske det som är kärlek? Vad det än är så känns det skönt!

För att fira ska vi besöka huvudstaden, gå på opera och sova på hotell. Lägga ytterligare ett trevligt minne till samlingen!

Mor är kvar på sjukhuset men får åka hem i nästa vecka - tryggt för mig att hon är påpassad när jag reser bort. Sonen avgipsad och får belasta - tibiafraktur, föga dislocerad, efter pulkavurpa för fjorton dagar sedan. Far, min alltså, på skapligt humör och lilla dottern hanterlig. Svägerska redo att ta hand om barnen. Hopp om att resan blir av! Å så trevligt vi ska ha!

På bättringsvägen

2009-02-27T21:44:00.002+01:00

Glädjande besked om mamma.Hon är bättre! Det visade sig att hon drabbats av lungembolier. Behandlas med Innohep. Först osäkert om det var lunginflammation eller inte.

Troligen får hon åka hem i början av veckan. Skönt för pappa som har det tråkigt utan sällskap. For till honom med matvaror. Tog en mindre minnesladdad väg hem idag.

Sommarminne

2009-02-23T22:29:00.005+01:00

,Ett minne som ofta kommer för mig rör en färd i en gammal gråblå folkvagnsbubbla, jag måste ha varit 7 eller möjligen 8 år. Satt i baksätet, mamma körde. Hon var ung då och hade mjuka armar som bullade ut lite ur västklänningen. Solbränd hud, mörkt permanentat hår. Doften från ängarna vi for förbi, timotej och klöver i långa hässjor. Den sorts solsken som fanns i barndomen, ljusgult, milt och varmt. Ungefär som vädret var på Saltkråkan när det var som bäst. Bakom baksätet fanns ett litet utrymme istället för hatthylla. Där kunde jag lägga godispåsen eller korkbössan. Min lillebror som då var 3 eller 4 år kunde själv sitta i det lilla "hålet". Inga bälten eller barnstolar! Inredning i plåt och bakelit. Galonklädda glassvänliga säten. Tror jag fast det kan vara någon annan bil som blandar sig i minnesbilden.

Minns en absolut ogrumlad glädje som härskade i den lilla bilen. Minns att vägen var gropig och grusig - idag när jag åkte den var den asfalterad, istäckt och intetsägande. Groparna i grusvägen, tvära svängar för att inte köra i de djupaste, klonkandet från fjädringen och stötdämparna när hjulen studsade emot hålkanterna.

Det måste vara den där glädjen som gör att minnet finns kvar, ljudet från motorn som låg längst bak - både inifrån och utifrån genom de nervevade rutorna. Fanns sidorutor som kunde vinklas också, små trekantiga. Tvärställda för ett somrigt drag. Bilens egen doft, lite mögel, solvarmt gummi, bensin och het metall. Har drabbats av det här minnet när jag stuckit in huvudet i veteranbilar på museum ibland.

Folkvagnen vinterförvarades på logen. Då var det sommarstället, idag bor föräldrarna där på gården. När vi flyttade dit permanent 1970 skaffade pappa vinterdäck till folkan och den luktade aldrig detsamma mer. Några år senare sålde vi den och den blev skrotad efter en krock straxt efteråt.

Igår hälsade jag på mamma på sjukhuset. Liten och grå låg hon där. Magra armar, slangar och sladdar. Trött. Inte helt klart vad som är felet med henne nu. Men för en liten stund, när jag satt ensam i bilen på väg hem längtade jag tillbaks till den tid när sommarvinden förde med sig doften från ängarna vi for förbi, timotej och klöver i långa hässjor.

Bolt

2009-02-16T22:36:00.002+01:00

Häromdagen i Kalix såg barnen och jag filmen om den lilla hunden Bolt. Spektakulär action, tårdrypande sentimentalitet på väg mot ett perfekt förutsägbart slut. Oöverträffat recept! Något uttjatat månne. Samma mix fast med nya figurer och en liten smula annorlunda proportioner. Fegt kanske, ja – tänk om Nemo inte överlevt färden genom avloppet utan fastnat i någon avsats och sakta kvävts till döds i luften, eller om Odjuret blivit ännu fulare och våldtagit Skönheten, Askungens liktorn växt – osv. Finns förvisso filmer med bittrare slut men riktade till en vuxen publik.

Barnen var helnöjda med Bolt och jag har egentligen inget att gnälla över jag heller. Oförarglig underhållning!

Kalix

2009-02-10T14:12:00.003+01:00

Besöker min moster och morbror i Kalix. Barnen är med mig. Vi reser med tåg den långa vägen hit från Småland. Resan i sig ett spännande äventyr för de små.

Här drunknar barnen nästan i kultur och entusiasm för densamma. Jag ser när de bara måste leka en stund med simpla leksaker för att sedan åter intressera sig för böcker, musik, film eller berättelser från resor världen runt. Nästan roligast är när det plockas fram fotografier av mig som barn, Farmor som ung eller värdfolket.

Egentligen är det enda smolket i glädjebägaren att Hustrun inte är med! Jag längtar redan efter henne!

Nu - till sällskapslivet!

Gudfadern

2009-02-04T23:49:00.004+01:00

Sedan snart tio år har jag en lista med filmer på IMDb som jag betygsatt. Idag gav jag 10 poäng till Gudfadern. Jag har såklart sett den tidigare men glömt hur bra den var. På biblioteket kan man hyra DVD-filmer för 10 riksdaler, man får ha dem i en vecka, och därför såg jag om denna remarkabla film.

Hade vaga minnen: "An offer he can´t refuse", ett hästhuvud och Al Pacino som växer från en bifigur till något verkligt stort. Uppfriskad och glad över att ha avnjutit en stor kulturell begivenhet i fåtöljen framför platt-tv:en.

Nu är det bara att se Gudfadern 2 också, den lär vara bra och kanske har jag sett den i en fjärran urtid. Kanske kan de trevliga damerna på Gränna bibliotek skaffa den också. Vilken fantastisk tillgång ett bibliotek är! I morgon kan jag hämta "Profitörerna" som fanns i Bankeryd. "Grisfesten" snart utläst. Förtjänar ett eget inlägg!

Teknikens under

2009-02-01T00:02:00.002+01:00

Satt just och skrev ett inlägg i "Syster Carls Blogg". Trevligt, inspirationen grep mig och det milda vansinne som därav kommer. Jag läste igenom min lilla text och fann den publicerbar. Klickade så på "Publicera inlägg" VE och FASA - jag kom åter till inloggningssidan och min text fanns inte kvar!!!

Här sparas texten av sig själv och lagras som utkast. I viktklubben förutsätter jag att något kommer att krångla så inläggen där är oftast skrivna i Word.

Vad skrev jag om undrar ni, jo om småländsk köld som inte ger stort utslag på termometern men som känns som om isvatten hälldes innanför kragen och en isbit gnuggades perianalt. (Mellan "bajshålet" och "kulpåsen" i trakten av själva Mumindalen alltså - för Mumindalen som anatomiskt topografiskt användbar term har jag Håkan Fleischer att tacka)

Sedan berättade jag att jag som barn uthärdade att sitta spetsad på ett Matterhorn av is! Frystoalett! Högen med sådant som vanligen hamnar i toaletter frystes ner på plats för att undvika lukt. Ett fryskärl på kanske 30 liter ger en stenfrusen kluns av exkrementer på minst 25 kg. Ett arbete för en vuxen karl att tömma en frystoalett således. Jag minns att åtminstone jag och troligen min ömma moder och lillebror också försökte sitta snett och till hälften för att undvika isberget. Far pendlade och kom hem fredagskvällar. Han hade mycket gott att säga om utedasset...

Sedan 1974 står frystoaletten på multning ute på logen hemma hos Mor och Far. Då installerades vattenklosett!

Min gamla blogg

2009-01-28T22:59:00.004+01:00

Satt och klickade på gamla dokument i mappen "Skåpmat" och hittade adressen till min allra första blogg. Välkomna!

Skrev förstås ett nytt inlägg och ändrade utseendet en smula. Läste vad jag skrev 2005 och förundrades över att det fanns kvar. Hittade på ett nytt namn "Syster Carls blogg". Städerskan på ett av mina tidigaste tjänsteställen brukade alltid säga Syster Carl till mig. Jag tyckte och tycker att det klingar väl. Hade en idé om att den här figuren skulle kunna vara bitsk och ironisk. Ibland retar jag nämligen upp mig på saker och ting. Som den där idioten till konststudent. Jag förmodar att ni vet vem jag menar ty publicitet har hon fått tillräckligt - härav inga länkningar eller namn i min blogg! För min del kunde de ha låtit bälten med mera suttit ett tag extra.

Alla som besöker min andra blogg får en rejäl hint om mitt riktiga namn också. Ska jag vara elak om jag nu vill det är det rakryggat att inte vara helt anonym. Får se hur det blir. Det är bara ibland som jag ilsknar till...

Idag har Sonen varit hemma och jag också. VAB. Febrig och hostig. Inte så mycket utelek såklart. Dottern har varit stillsam för sin del så jag blev sittande vid bloggandet en stund på förmiddagen. Ett sant nöje!

Singing

2009-01-26T23:16:00.002+01:00

Jag vet, det låter bedrövligt men jag kan inte låta bli att nynna när jag sitter med mina utmärkta KOSS-lurar. Hustrun säger till mig ibland "Du sjunger" säger hon och det beror enbart på ädelt sinne och hygglig uppfostran. Mina läten påminner inte mycket om sång. Jag vet ty det har hänt att musiken abrupt tystnat i lurarna, då hörs hur falskt och illa det låter. De tiondelar av en sekund som hinner passera innan jag får tyst på mig själv.

Just nu lider min omgivning tålmodigt av de läten som framkallas av Clocks av och med Coldplay.

Polar Bear

2009-01-25T22:17:00.005+01:00

Först liknar det ett avsnitt av Morse med vackra universitetsbyggnader, sedan blir det en smula Harry Potter. Barn och djur rusar runt. En unge heter Lyra och är med förlov sagt ganska odräglig men likväl filmens huvudperson. Filmen jag sett är Guldkompassen!

Djuren som följer barnen är deras själar får man veta. I värld parallell med vår är det så nämligen. Anar att arten säger något om personens karaktär. Lord Asriel, som spelas av Daniel Craig, har ett stort kattdjur som själ. En tämligen luggsliten zigenarpojke har en råtta. Barns själsdjur byter skepnad stup i ett medan de vuxnas har stelnat i sin utformning. Lyra har en vessla/fågel/mus/katt. Mrs Coulter som inte är odelat sympatisk (Nicole Kidman) har en apa som ser lömsk ut.

Ska inte avslöja hela historien som baseras på en bok av Philip Pullman. Filmen avslutas ganska svävande och Lyra pratar om saker som hon ska göra, boken ingår i en trilogi. Ser gärna en film till om de här figurerna.

Såg ni Casino Royale från 2006? Där var både Daniel Craig och Eva Green, som spelar sexig häxa i Guldkompassen med som ni kanske erinrar er.

Häxan berättar om Enare Träsk, man reser till Svalbard så i Lyras värld är en del som i vår. Listigt berättargrepp för att slippa hitta på en massa ortnamn månne, som Tolkien gjorde. (Jag tänker mig alla hans namn i Åke Ohlmarks svenska version)

Gandalfs röst hörs förresten plötsligt mullrande ur en stor isbjörns bruntandade gap. Ian McKellen lånar sin stämma åt denna best som hinkar i sig wiskey. Tankarna tar en tur till Dire Sraits "My Parties" där Mark Knopfler sjunger om The Polar Bear.

Bilden är från Skandinavisk Dyrepark som vi besökte förra sommaren. Isbjörnarna som bor där verkade trivas och ha det bra, liksom alla andra djur i denna välskötta anläggning. Rekommenderas.

Suspiria

2009-01-16T23:44:00.003+01:00

Uppkrupen, närmast fastnaglad, i min TV-fåtölj såg jag med rysningar av fasa Dario Argento´s Suspiria som fått en vansinnig svensk titel: "Flykten från Helvetet". Bara det framkallar obehagliga krypningar utmed ryggraden. Varför inte behålla den ursprungliga titeln? Eller kanske kalla spektaklet "Lets Dance" eftersom det tilldrar sig på en balettskola. Tyckte faktiskt att en av karaktärerna liknade Elisabet Höglund.

Van som man är med dagens datoranimerade monster och otroliga specialeffekter känns en skräckfilm från 70-talet ganska tafflig. Som när skådespelerskan själv manövrerar en arm som ser ut att vara avhuggen från Hulkens lillasyster. Smart trick!

Charmerande kvinnlig huvudrollsfigur. Totalt hjälplös ser hon ut att vara. Späd och svag. En rå sälle med groteskt garnityr fungerar som skolans allt-i-allo och den observante skräckfilmstittaren anar att han säkert har några rävar bakom öronen. En smula obegåvad dock, flickorna berättar att det inte gör något om man säger att han är ful eftersom han är från Rumänien och inte kan språket.

Språket ja, Italienska förstås. Härligt att höra! Undermålig synkronisering på allt. Men det gör inget. Ljudet är gräsligt gällt och den observante skräckfilmstittaren ser tidigt i filmen ett samband mellan starkare gällare ljud (musik) och obehagliga händelser som utgör fara för de medverkande. I en sådan här film ska de flesta dö i kaskader av blod och ruskigheter utom den rara huvudrollsinnehavaren. Ske alltså.

En scen, ett dödsfall, är riktigt fantasifullt. En ung någorlunda lättklädd tjej som av nyfikenhet ger sig ut i skolans dunkla korridorer på natten blir förföljd av någon (kanske rumänen med tänderna) med en rakkniv. Istället för att bara bli uppslitsad faller hon först ner i något som ser ut som förvuxna "Slinky" - sådana där stålringar som sitter ihop i en lång slinkig spiral. Senare återanvänds hennes blodiga lik av mörksens makter. Huga! Ska inte avslöja allt som händer...

Underligt nog blev jag riktigt glad av att se denna film. Sov gott och drömlöst efteråt och kan så här ett dygn efteråt fortfarande glädjas åt scener som etsat sig fast i minnet. Sover nog gott igen. Vaknar till vår vanliga värld där ondskan är ondare och långt mer oberäknelig än Dario Argento någonsin kunde drömma om.

Irriterande signaler

2009-01-13T21:21:00.003+01:00

Hos gode vännen Håkan fann jag en länk om en tjej som skickat otroliga 14 528 sms på en månad! Hon har således orsakat 14 528 sms-signaler! Själv tummar jag iväg ungefär 7 eller kanske 8 varje månad!

Som titeln antyder har jag hört en del irriterande ringsignaler. Skränig popmusik, hundar som skäller, barn som skriker, käringar som gapar men värst av alla tror jag är ljudet av en geting eller ett bi som surrar. En försäljare hade det som signal och blev förstås uppringd under en presentation. Detta var för några år sedan då det inte var oljud i allas fickor utan status att ha en telefon som kunde avge en "egen" signal. Alltså lät han det ringa en stund, vi köpte förstås inget av honom - en fullvuxen karl som lekte med sin nalle på ett sätt som allvarligt störde! Att skrytsamt låta mobilen ringa är troligen ett utdött beteende! Ju gräsligare signal och ju större folkfylld lokal desto snabbare svar!

Kohortvård pågår här. Jag ensam tar hand om Sonen som kräks. Han lyckas missa hinken varje gång, det kommer hastigt på. VAB i morgon. Sjukdomsförloppet antyder en hederlig maginfluensa - inte Calicivirus. Hoppas jag klarar mig, önskar att jag haft handsprit tillhands!

Det som göms i snö

2009-01-09T00:31:00.002+01:00

Igår monterade jag ner skötbordet. Dottern har inte tänkt ha blöjor mer. På tiden eftersom hon är 4 år. När Sonen var i samma ålder ungefär ansåg han att skötbordet var för kort - han slog huvudet i väggen! Insåg till slut att det var han som var för stor!

Skötbordet satt på väggen med 4 stora skruvar. Köptes en gång på IKEA, innan
Sonen föddes. När jag fått ner det upptäckte jag ett eluttag som gömts bakom! Det hade vi glömt både Hustrun och jag. Kastade ut hela härligheten i snön för vidare befodran till sortergård. Idag är snön borta men skötbordet ligger kvar...

Se det snöar

2009-01-07T00:12:00.007+01:00

I dag har julgranen burits ut. Snö täcker den där den ligger likt en stupad vaktpost utanför verandan. General Vinter bryter allt motstånd. Vitklädda trupper belägrar tunet. Kan bara hoppas att det går att ta sig fram med bil i morgon bitti.

Skridskoisen på sjöar och dammar ödeläggs av snön, för de som är roade av sådant. Själv har jag inte stått på skridskor sedan mellanstadiet. Det lär nog dröja tills jag försöker mig på det igen. Sonen berättade att han åkt "gummistövel" och spelat ishockey på en damm här intill. Frun och dottern och alla grannarna var med! Somliga stövlande, andra åkande.

Bäst att ställa klockan lite tidigare i morgon med tanke på snöfallet. Behöver kanske ut med snöskyffeln!

Mot Sherwoodskogen!

2008-12-27T00:18:00.003+01:00

Annandagen har just lagt sig ner och dött, en vanlig lördag råder. Barnen har lekt med sina klappar, legobitarna sammanfogade till ett rymdskepp, dockorna badade och ekiperade. Det sista av revbensspjällen samsas med 33 cl ale i ljuvlig harmoni i mitt innersta.

Ett bestående minne från julen i år: Hustruns pärlande skratt när fyraåriga dottern öppnade ett av sina paket och glatt ropade "Arn!" ty där var den andra av de två Arnfilmerna. Skrattet kom sig av tron att jag skulle få filmen om Benny - ni vet Barbro Lindgrens underbara lilla gris! Nu hade Hustrun i julförvirring skrivit dotterns namn på den också, men den lilla lovade mig att jag ska få se både filmen om Arn och den om Benny.

Igår njöt jag av "LA Confidential" som är en rakt och enkelt berättad skröna till skillnad från boken den bygger på. En rolig film trots hejdlöst våldsutövande. Underhållningsvåld när det är som bäst.

Varje julafton ser vi på Karl Bertil Jonsson. Varje jul konstaterar någon att hans Stränge Fader ser "Lilla Helgonet" på Tv, varje jul funderar jag tyst över den tidsmässiga samstämmigheten gengasdriven bil och Tv. Förlåt, Jag vill inte gnälla, liksom Åsa Linderborg är jag mycket förtjust i Karl Bertil. Han är ju faktiskt "synnerligen välartad" eller är han en blivande värsting som kommande jular olovandes har druckit ur faderns glögg redan till Lucia och spyr upp den i sin Ömma moders knä fram på småtimmarna när han drumlar hem?

Julafton

2008-12-24T01:03:00.002+01:00

Lutar mig tillbaka, sparkar av mig sandalerna, smuttar på kaffet, känner julefriden lägra sig över hemmet. Den inlagda sillen är inlagd, den inkokta laxen är inkokt, den gravade dito är gravad, de grillade revbensspjällen är grillade, de halva äggen är halverade och så vidare i all oändlighet. Dagens i-landsproblem är att kylskåpet är överfullt, trots att verandan tjänstgör som kylskåp också. Där står doppespadet, skinkan, revbensspjällen, julgodiset, risgrynsgröten, köttbullarna och lite till.

Vi tycker det är roligt att förbereda julbordet, Hustrun och jag, undviker fördigköpt mat och halvfabrikat. I vår frys finns sedan länge köttbullarna färdiga för stekning. De har varit i ugnen så de är genomstekta men helt utan stekyta, fula och grå. När de skall serveras steker vi dem i stekpanna tills de är bruna och något knapriga. Ugnstillagning tror jag är enklare och mindre slafsigt än metoden som föreslås här.

Nu är det hög tid att krypa till kojs. God Jul till alla!

KRAV?

2008-12-19T10:34:00.002+01:00

Läste den här artikeln och tittade sedan efter på de två julskinkor som bidar i kylskåpet - ingen KRAV-märkning!

Jag är så van att se detta märke att jag helt enkelt tog för givet att skinkorna också hade det. Håller med skribenten om att Clostridium botulinum är värre än att skinkan är rosa. Illustrerar med en film.

Tänkvärt så här i juletid.

Svinerier

2008-12-18T00:04:00.004+01:00

Under några år har jag till jul skrivit ett brev och skickat tillsammans med julkortet till ett antal släktingar och vänner. De bor avsides eller så har vi inte träffats så mycket under året. Nyss blev årets upplaga färdig, utskriven och istoppad i kuvert. Skönt!

Mycket att pyssla med så här före jul. Har kokt en saltlake. I morgon ska den hällas på en liten saltrulle som idag gnidits in med salpeter, socker och salt. Det sista jag gör innan jag drar ur pluggen för idag blir att ösa den. För mig är Doppespadet viktigt när julbordet ska begås. Planerar att koka saltrullen och kanske några syltor och korvar tillsammans med skinkan.

Hustrun berättade att hon hört på radio att grisarna i vårt land inte har det så bra. De må ha det bättre än sina artfränder i andra länder men bra har det inte. Bäst har naturligtvis de ekologiskt uppfödda grisarna. Vår skinka är ekologisk, KRAV-märkt. Vi väljer så gott som alltid ekologiskt livsmedel. Det är det jag kan göra för att grisarna ska få det bättre under sitt korta liv. Det är värt en hel del.

Grisar är trevliga och sällskapliga djur. Om de ges tillfälle att visa det förstås. Som Sofia, min första grisbekant. Hon charmade oss alla, folk och fä. En tax vi hade blev störtförälskad och slickade Sofia bakom örat. Hon brukade då ömt grymtande kasta sig ner platt på sidan. Taxen fortsatte med slickandet tills Sofia råkade kasta sig rakt på honom! Vi barn kliade gärna Sofia på hennes lena hud bakom öronen där intet borst fanns. Hon kastade sig då också ända tills hon råkade hamna på en sten lite olyckligt. Efter det lade hon sig med stor varsamhet.

Ett dike blev efterhand som Sofia blev starkare och klokare alltmer uppdämt, mot hösten hade hon en damm att vältra sig i. Hon blev kolsvart av gyttjan. Skydd mot sol och insekter!

Denna gris överlevde sin första jul. Sommaren efter denna jul hade hon lärt sig att hantera elstängsel och gick som hon ville i bygden. Grannen med grönsaksodlingen var måttligt road. Tulpanlökar tilltalade henne. Det smaskade och krasade när hon åt dem. Trynet på grisar och vildsvin fungerar som en plog. De kan vända upp ett helt gärde ganska snabbt. Det gjorde Sofia som nu var enormt stor och inte så "lättklappad". Kom hösten med fallfrukt och det älskade hon. Grannens åt hon först förstås. Vi försökte stänga in henne i ladugården men hon lyfte av grindar och dörrar, bökade sönder vattenledningar och skrämde slag på tjurarna som hon sambodde med. Mot slutet av november kom slaktaren även till Sofia. Hon vägde 204 kg slaktad. En normal gris väger kanske 60 kg!

Så vitt jag kan tro hade Sofia ett trevligt grisliv, hon vederfors kärlek och blev ompysslad. Vi fick inte ha henne inne, mor förbjöd det strängt sedan hon hittade oss med grisen inne i soffan. God mat och motion fick hon också. Hennes hädanfärd genomfördes etiskt riktigt så att hon inte märkte vad som var på gång ens. Alla grisar borde få ha det så... Behöver jag säga att jag aldrig smakat bättre fläsk?

Bettlare

2008-12-12T00:07:00.003+01:00

Det tejpar mot jul, förväntningarna är enorma. Barnen som oroligt vrider sig i sina sängar anfäktas av oro för att snällheten inte räcker till hela önskelistan. Föräldrarna anfäktas kanske av oro för att budgeten inte räcker till hela önskelistan. Chefen för Coop Forum här i närheten anfäktas kanske av oro för att hämndens ängel ska stå vid hans sänggavel i arla morgonstund, klädd i vitt, med flammande luciakrona och en insamlingsbössa halvfull av tior i var hand. Skakandes dessa med ett dån som skulle kunnat välta Jerikos murar. Orsaken ser ni här.

Nu blir det kanske en mildare form av anfäktelse eftersom beslutet ändrats. Krigsrubriker i lokalorganet, läsarstorm! Nu hoppas Frälsningsarmén på rekordinsamling istället.

Bra om det slutar så tycker jag!

Livsmedelsverket!

2008-12-04T00:05:00.003+01:00

Tittade nyss på en omröstning där frågan var om det är Livsmedelsverkets fel att folk i vårt land är feta. Av de drygt tiotusen som röstat trodde hela 79% att fetman berodde på felaktiga kostråd. För min del har jag alltid ätit det jag velat ha och i den mängd jag orkat med. "Man ska inte äta mer än man med våld kan tvinga i sig" brukar vi säga.

Ingen kan få mig att tro att fetman i vårt land beror på råd från en myndighet. Alla i andra länder som är feta då, de har kanske via UD fått präktig svensk kostrådgivning som de svalt med hull och hår! Jag tror inte heller att vi svenskar först frågar storebror om lov innan vi hugger in. De som ännu röker gör ju det trots dödshot från storebror...

Det hela har sitt ursprung i en artikel om Sumobrottare. Artikelförfattaren upplyser oss om att dessa kraftiga karlar äter i stort som vi blir rådda till av Livsmedelsverket i syfte att BLI FETA! De äter alltså lite fett och mycket kolhydrater!

Jaha, men hur mycket kan dessa bjässar med våld tvinga i sig då? Hur mycket av kolhydraterna gör de av med på träning? Jag skulle tro att de äter betydligt mer än en ordinär svensk kronisk bantare. Troligen motionerar de rejält också.

Minns en kokbok av och med Gunde Svan och Gert Klötzke. Recept för sex veckors träning på elitnivå (Gunde) och samma recept anpassade för mer normal motion (Gert) där det på Gundes tallrik kunde vara dubbelt så mycket mat! Det är väl fortfarande så att för att gå ner i vikt måste kroppen göra av med mer energi än vad som tillförs? Om du är Sumobrottare och tränar hårt måste du äta väldiga mängder mat för at inte minska i vikt, är du Sumobrottare måste du vara tung för att ha en chans...

Gunde och andra som klapprar runt långa sträckor på skidor brukar kolhydratladda och Vasaloppsåkarna får socker i sin soppa, snabb energi!

Läste för en tid sedan om att antalet hjärtinfarkter minskar. Trots att antalet överviktiga ökar. Orsak?

För min del har debatten om fett kontra kolhydrater, där fettet av vissa hålls som nyttigt och hälsosamt inneburit att jag brer mer smör på brödet...

Tunnan, bad- och matgäster!

2008-11-29T00:05:00.001+01:00

Som några av er ser är detta en tvilling till inlägget i VK-bloggen!

Nyss uppstigen ur tunnan, något glöggfryntlig. Ett glatt gäng från jobbet var här. Konceptet - det gamla vanliga! Alltså : först äter vi gott och dricker till, sedan badar vi och dricker kanske lite under tiden med tanke på vätskebalansen å så kliver vi upp och äter lite till och gärna en droppe kaffe eller te och ofta en liten avec - konjak eller irländsk gräddlikör eller till och med en White Russian!

Till Glöggen små bollar av Gorgonzola och kesella rullade i pepparkakskross. Hustruns hembakta pepparkakor förstås. Farligt goda de där bollarna!

Så en gubbröra - borde vi äta mycket oftare - himmelskt god på ett smörat Grännaknäcke. Ur ugnen kom saftig fläskytterfilé, rostade rödbetor, gulbetor, morötter och palsternackor. Rotfrukterna kalla och blandade med bulgur, basilikablad och parmesanflarn, köttet rykande varmt. En salsa på grapefrukt, melon, olivolja, balsamvinäger och nymald svartpeppar. En sallad grön och grann som en bokskog! Krispiga stjälkar, en känsla av försommar. En krämig puré bestående av mjölig potatis och jordärtskocka som fått koka tillsammans och sedan utsatts för brutal vispning, spädning till proffessionell kvalitet. Ofattbart gott!

När Hustrun och jag komponerade denna meny ville jag först att hon skulle koka en god sauce men hon avrådde och föreslog ett kryddsmör istället. Så här i efterhand kan jag bara gratulera till det valet! Ett smör kärnat av ekologisk grädde smaksatt med lime och vitlök och lite salt. Bara att lägga lite på det varma köttet och se den gyllene gula färgen, känna den doft av vitlök som minner om många vällagade middagar och se små spår av limens gröna skal i det gula, ja sedan är det bara att njuta!

Sexy M F

2008-11-26T23:49:00.003+01:00

Cabareten var verkligen fantastisk! 80-talstema i musikvalet, kostymerna och den mycket löst hållna ramberättelsen inspirerade av 1700-talet. Speciellt roligt är det att min brorsdotter är med! Hon är helt enastående duktig! Alla som dansade, trollade och sjöng gjorde det mycket bra, som gäst hos "baronen" får man uppleva glatt artisteri som höjer humöret i dagar - kanske veckor eller månader - efteråt!

Minns ni Prince? Ur djupet av CD-hyllan grävde jag fram honom inspirerad av "Sexy M F" som framfördes av Cabaret-gänget. Plötsligt var allt ljus på mig och ALLA artisterna inom en meter med blickarna mot er rultige skribent! Häftigt!

Maten som serverades var bra. Vi drack en hel del White Russian, vin och öl. En smula ont i flinten morgonen efter men snabbt övergående. Kom inte åt att tipsa bartendrarna på Park Lane om The Dudes oslagbara recept.

Inte såg vi till några världskändisar heller trots att de var i våningen över oss. Kvällen innan, fredagen, var Bill Gates där berättade brorsdottern, jag såg soffan han suttit i. Om det nu är något att skriva om...På väg ut mötte vi några av bröllopsgästerna, en tjej i en klänning med en överdel påminnande om en ringbrynja av bronsknappar och sydd i ett glänsande material som såg dyrt ut hade fångat brudbuketten, champagnefärgade rosor. En bukett värdig en miljardärsbrud!

Cabaret!

2008-11-21T23:23:00.003+01:00

I morgon bär det av till Göteborg. Bara Hustrun och jag. Barnen stannar hos sin moster och kommer säkert att ha det trevligt. Teater tror jag de skulle få vara med om.

För mig och Hustrun blir det Cabaret Lorensberg. Vi var där i våras, mycket trevligt! Nu ny ordning - artisterna serverar inte! Ska bli spännande!

Hotell intill. Skönt för det lär bli sent och en och annan White Russian slinker nog ner. Receptet givietvis hämtat från The Dude när matvraket själv blandar: 1 ½ del Kahlua, 1 ½ del mjölk och 1 ½ del Vodka.

En fest som heter duga äger rum i Göteborg i morgon. Ett Bröllop med många kända gäster. Kanske stöter vi ihop med någon på nattklubben efter showen. Kanske blir det bara extra trafik och besvär med säkerhetskrångel, vi får väl se.

Rapport följer efter helgen!

Valkyrian

2008-11-17T23:53:00.004+01:00

Jag glömmer aldrig hur fascinerad jag var som liten gosse över figurerna i Niebelungens Ring. Kanske mest Valkyriorna. "Kvinnsoldaterna" som min son kallade dom när jag förklarat vilka de var. Bläddrar i Hexikon ibland och hittar understundom bilder på nätet. Tuffa tjejer!

Min mor var och är förtjust i Wagner. Minns hur en stereoanläggning sattes upp i lägenheten - med radio och grammofon, hur den första Wagnerskivan plockades fram. Omslaget var fyllt av eld mot svart bakgrund och den innehöll ett urval av musiken frånValkürian

Jag bör ha varit 5 eler 6 år när detta hände. Jag glömmer det aldrig. Mor berättade vad som hände i operan, hur den stackars Brünhilde försänks i sömn och hur Loge tänder eld runt omkring henne. Sagolikt! Otroligt! Musiken hänförde mig då och den gör så nu.

Min första Brünhilde lånade röst av Birgit Nilsson. Jag hade förmånen att se och höra henne på Kungliga Operan i Stockolm i denna roll. Då var jag 9 eller 10 år tror jag. Redan förjust i operamusik.

Nu visade SVT Valkürian i en inspelning från Kungliga Operan, bevarad på hårddisk och bränd till DVD. Mor vill gärna ha en kopia. Hon kom hit och vi provade inspelningen. Mina båda små (som är vana P2 lyssnare liksom jag var i deras ålder) satte sig i mors knä och hon berättade liksom för mig om Hunding och alla de andra figurerna. Barnen satt andlösa och jag fick en nostalgitripp.

I morgon kanske vi ser en livekonsert med AC/DC eller Iron Maiden, eller spelar Alison Krauss eller Elvis eller Wilson Pickett - vi lyssnar nästan säkert på något!

It's a hard world for little things.

2008-11-11T23:13:00.003+01:00

Charles Laughton, som när han spelade Ringaren i Notre Dame skrämde slag på mig, har regisserat en film som på svenska heter Trasdockan. The Night of the Hunter är originaltiteln. För en gångs skull tycker jag att den svenska titeln är bättre! Den översatta titel som jag tycker sämst om är "Doktorn kan komma" istället för Flying Doctors. Det låter ju inte klokt!

I filmen Trasdockan sjunger Robert Mitchum en sång eller psalm "Leaning on the Everlasting Arms". Han är skurken i filmen, drar sig inte för något och jagar två små barn. Ruskigt, det riktigt kryper i skinnet bara jag tänker på vissa scener. Girighet styr hans handlande, ondska hjälper honom förbi moraliska hinder. Ångrar att jag inte bandade den här närjag hade chansen. Får hoppas att den visas snart igen i någon kanal jag har tillgång till. Se den om ni kan!

I väntan på att filmen kommer på TV kan man roa sig med att se delar av den på internet.

Gustav den Adolf

2008-11-06T20:42:00.004+01:00

Den 6 november 1632 är en dag att minnas. Då stupade Gustav ll Adolf i dimman vid Lützen. Det sägs om denne monark att han "med tiden blev tämligen fet". En likasinnad med andra ord, ett matvrak!

Till minne äter jag och många med mig en liten bakelse, ibland med kungens bild i choklad eller marsipan. God och närande! Tänk att få ett så delikat bakverk uppkallat efter sig! Tror att Gustav själv gärna hade låtit dessa små gräddiga munsbitar passera in under mustaschen!

Vem var då Gustav den Adolf? Huvudperson i ett spex av Västmanlands-Dala nation, som sattes upp igen till nationens 350-årsjubileum.

Kanske kommer jag att ägna utrymme i mitt skriftställeri åt fler personer som blivit maträtter eller bakverk. Bland kungligheter hinner jag redan nu nämna Oscar ll, han med kalvfilén ni vet. Jag uttalade denna rätt med långt a tills min kära hustru påpekade att han faktiskt var svensk. Rätten komponerades till Världsutställningen 1897. När det stekta köttet lagts på tallriken läggs sparrisen rakt över. Spritsa choronsåsen runt köttet så att bokstaven O bildas.Lägg en tryffelskiva på sparrisen och ovanpå alltihopa avsluta med en hummerskiva. Det hela skall nu likna Kung Oscar II :s krönta monogram. Här har jag hittat receptet. Fanns på andra håll men av bilderna syntes att de helt missat likheten med kungens monogram. Poänglöst alltså.

Bio

2008-11-03T21:15:00.003+01:00

Igår visade bion i min lilla stad Star Wars:The Clone Wars på eftermiddagen. Jag har förvillat mig lite i berättelsen om de här Skywalkers och jedis och R2D2 och allt vad de heter. Min lille Son som lusläst leksakskataloger med Legofigurer verkar ha bättre koll. Jag har nog vid närmare eftertanke förvillat mig grundligt - inte lite!

Jag sade till min rödkindat överförtjuste Son att jag inte blev besviken på filmen, efter att ha sett en Trailer på nätet och förstått att det vi skulle se var en tecknad krigsfilm sjönk förväntningarna ungefär som börserna nyligen. Enformigt väsen från obegripliga och till synes ineffektiva vapen med outtömligt antal avfyringar per film. Ett evinnreligt blixtrande från något slags spårljusprojektiler. Stel och förpubertal dialog, en slags enorm varelse - Jabba the Hut - grymtade entlikt ordlöst. Hans kidnappade son var den verkliga behållningen! Han var faktiskt riktigt söt! Som ett enormt grodyngel med själfulla ögon!

Jag vill se de riktiga Star Wars - filmerna! Med Harrison Ford och Alec Guinness i den första tror jag. Kanske kommer dessa i julklapp till sonen eller mig!

Måste rapportera att det till slut blev en 42-tums plasmaskärm. Enormt stor i vårt lilla hus. Enormt kul att se filmer på!

Aston Reimers Rivaler?

2008-10-30T20:39:00.003+01:00

Ser att länkarna i förra inlägget inte fungerar, ja de två sista i alla fall. Kanske har jag varit lite för kvick eller trött eller okoncentrerad när jag skrev in dem.

Musiken finns trots allt. Enkelt att se och höra väldigt mycket musik på internet. Fantastiskt! Letade fram Ian Dury, Reasons to be Cheerful och Sex and Drugs and Rock´n Roll och blev som tonåring på nytt.

Har ännu inte kunna finna Aston Reimers Rivaler, titlar som "´Godis är Gott", "Stockholms Ström" men det kanske dyker upp. Har icke sysslat med fildelning utan bara legala metoder vill jag poängtera.

Musiken som biljettt till en svunnen tid, resor i själens labyrinter. Släpper greppet om förnuftet och ÄR i en helt annan värld - inom KOSS-lurarnas och de slutna ögonlockens mörka sfär.

Vi kanske ses där!

Musik

2008-10-28T23:04:00.004+01:00

Ensam hemma, fullt ös på stereon eller rättare sagt datorns högtalaruppsättning, skrålar mig hes Började med ”24 Hours From Tulsa” och försökte följa Gene Pitney genom alla vibraton. Blundade och sjöng som aldrig förr. Kom att tänka på ”In The Ghetto” med Elvis Presley som finns på repig LP i samlingarna. Sökte och fann den och en otrolig mängd andra gamla Elvis –låtar. Nokia Music Store tillhandahåller obegränsad streaming mot en avgift. Vansinnigt kul att leta i minnet och så verkligen få lyssna på ”örhänget”.

YouTube är också fantastiskt, här får man oftast se artisten också. Gratis är det också. Länkbart! Skapligt ljud oftast.

Lee Marvin kan jag inte hitta i Nokias gömmor. Finns såklart i videoversion. I Was Born Under a Wandering Star tänker jag på. Minnen från barndomen och från KLF som sjunger om honom. " Lee Marvin on the Juke Box, Wanderin Star" detta klipp med lok illustrerar.

Njuter av dessa möjligheter, musik och annat på fingertoppsavstånd. Jag är så gammal att internet inte är självklart utan fascinerande. Liksom bloggandet!

Nosferatu

2008-10-18T00:59:00.002+02:00

Såg nyss ”Nosferatu: Phantom Der Nacht” och jag känner vassa naglar treva efter min tjurnacke som jag drar upp lite extra. Det prasslar, kanske en armé av råttor? Våra små lågenergilampor förmår inte lysa upp skuggorna helt. Något rör sig, en gren? Ligger det inte en utsträckt kropp där under Spirean bredvid äppelträdet?

Inte utan att jag hajar till när en katt hoppar ner från sin stol med en duns. Skyndar mig lite extra uppför trappan, passerar snabbt förbi spegeln i hallen, ser mig själv, ser ingen annan – inte en skugga ens. Tittar ut igen, figuren under Spireabusken har absolut flyttat sig! Kommit närmare! Närmare…

Fram med ficklampan, skarpt sken, figuren är borta! Nyanlagd rabatt vars kontur inte lagrats i minnesbanken var det jag såg.

Som barn vågade jag inte gå ut när det var mörkt. Livrädd att Frankensteins Monster – som jag sett i en version med Abbot & Costello – skulle komma framstönandes ur dunklet med armarna utsträckta, eller Varulven i den ganska söta versionen från 1930-talets skräckfilmer. Kanske den svårt ankomna och malätna Mumien eller den handlingskraftige Golem väntade mig utanför husets trygga ljus och värme.

Inte ens idag älskar jag att gå i mörkret fast nu kan jag helt rationellt göra det. Straxt efter en kuslig film minns jag tydligt barndomens känsla av hjälplös skräck. Min lille Son har ärvt både min fascination för hela genren och rädslan för mörkret. Båda barnen var faktiskt andlösa när jag berättade om Murnaus gamla film, (Nosferatu, eine Symphonie des Grauens, 1922) boken (Dracula) den och Herzogs film bygger på vid frukosten morgonen efter. Troligen kommer barnen själva att läsa skräcklitteratur och se ruggiga filmer när de blir större.

Om jag lyckas intressera dem för ”riktig” film där inte datoranimeringen tagit över och lämnat blott fantasin som gräns för vad som kan skutta fram över vita duken är mycket vunnet. Förklarade för dem att en film från tiden innan farfar föddes inte kan fuska så som Sagan om ringen eller Harry Potter. Det som syns finns på riktigt! Inte säkert att det är på riktigt i alla fall, smink och olika trick med ljuset m.m. förvränger.

Om några år är det dags att damma av ”Spöktimmen” med illustrationer av Jan Arnold och läsa högt för de små. Den boken läste min moder för mig efter enträget tjat – hon visste ju att jag blev vettskrämd! Speciellt en historia om en ondskefull, avhuggen, hand var hemsk!

Fler som minns denna antologi?

Pseudohändelser

2008-10-14T21:57:00.005+02:00

I det lilla land nära nordpolen där undertecknad lever och verkar kan medborgarna se ett tv-program som heter Idol. I brist på bättre sysselsättning vill säga. Jag har sett en final för några år sedan, väckte inte begär efter att se mer.

Om jag förstått saken rätt ska deltagare från vårt lilla land nära nordpolen lockas att framföra ett sångnummer framför en jury vars uppgift är att lagom elakt och gärna med humoristisk udd meddela deltagaren varför han eller hon inte kommer att göra karriär som popsnöre. Några framträdanden förnedrar av sig själva den som uppträder. Borde inte sändas alls.

Titeln på detta inlägg säger exakt vad jag tycker om hela den här programidén. Detta trots att en telefonförsäljare med snett leende slog hela världen med häpnad i ett liknande program i England. Paul Potts är Askungen i den här sagan.

Plötsligt får jag via en blogg upp ögonen för ett program jag inte vetat om tidigare. Eftersnack till Idol, TV 400 sänder det. Programledaren får gratis publicitet här eftersom hon varit elak mot deltagare som den riktiga juryn redan varit stygga nog att ge respass. Pseudohändelsernas pseudohändelse?

Värre, hon länkas till i min blogg också även om det inte är mycket att komma med ens i vårt lilla land nära nordpolen...

Robinson

2008-10-09T00:35:00.004+02:00

Tydligen planeras en ny omgång av Expedition Robinson. De första åren såg jag alla avsnitt. Det var tider det. Flugornas herre i lightvariant. Naturligtvis kommer jag att se det första åtminstone av de nya programmen. Kritiskt granskande för att se om de lyckas på Tv 4.

För ett år sedan skrev jag i min VK-blogg om Robinson. Så här skrev jag:

"Minns någon Expedition Robinsson? Den där polisen som gick ner så bra där bland palmerna, det vore kanske något för en isterbuk som jag - en tropisk tävling utan mat och öl. Inte för att jag så gärna vill vara med i TV men lite sol och värme efter denna sommar skulle inte skada. Så kunde Hustrun och barnen komma ner och titta till mig där på stranden, jag kunde bli så rörd som jag nog skulle bli när de sen vinkade farväl och när de åkt kunde jag gnaga på nån nästan ätlig rot och hallucinera en buffé i sanden. Skäggig och lös i hullet skulle jag hålögt spela in små avsnitt videodagbok om hunger och törst. Kanske skulle jag rigga en fälla och stå med en varan eller något annat vidrigt kräk som måste avlivas för att kunna tillredas..."

Trevlig och uppmuntrande respons fick jag. Det kändes på allvar som att bloggskrivande verkligen var något för en gammal byrålådsskribent som jag. Nu vet jag att det är lika beroendeframkallande som snus. Biverkningarna är emellertid inte allvarliga och det kostar nästan inget. Har efter över trettio år lyckats sluta snusa. Tror inte att jag vill eller kan sluta skriva blogg!

Urvrakens förhistoria

2008-10-06T22:36:00.001+02:00

Homo Erectus Gluttoniensis, populärt benämnd Urvrak, är den enda kända förfadern till dagens Homo Sapiens Gluttoniensis det vill säga Matvrak. Arkeologiska fynd från trakterna runt omkring Piltdown har visat att Urvraken i jämförelse med den klenare och fragilare Homo Erectus besatt väl utvecklad muskulatur, främst käkmusklerna var synnerligen kraftiga. Mätningar av Urvrakens kranier påvisar en för tiden anmärkningsvärt stor hjärna.

Mycket lite kan idag skönjas av Urvrakens boplatser. Man vet att de levde i grottor och att de använde sig av elden. Vissa grottor uppvisar sådana enorma mängder brända benrester av främst svin, fågel, lax, oxe, antilop, kronhjort, struts och rådjur samt närmast fossil kökkenmödding bestående av skal från hummer, krabba, räkor, kräftor och ostron att de sannolikt bebotts av Urvrak. Alternativt har grottorna bebotts av förmänniskor med i sammanhanget anspråkslös aptit under oerhört lång tid.

Ett bekymmer när det gäller att kartlägga Urvrakens tidigaste historia är de knappa och fragmentariska arkeologiska fynd som står till buds. Paleontologerna drar oftast den ibland förhastade slutsatsen att deras framkrafsade små benbitar härrör från någon utdöd förfader till Homo Sapiens. När forskare med intresse för, och kunskap om, Gluttoniensis–familjen till slut bereds möjlighet att ta del av fynden kan de snabbt bedöma om de är relevanta eller bara någon ny ”Lucy” eller annan platthövdad Hominid.

Allt fler fynd görs och snart kan Urvrakens tidigaste historia kartläggas i detalj. Alla ser naturligtvis med stigande spänning fram emot detta!